Åttiotalsaction i ny skrud
Till skillnad från originalfilmen lär nyfilmatiseringen av Predator aldrig bli ihågkommen på sin trettioårsdag. Slutresultatet är lika brutalt som det är våldsamt, och även om man är lagd åt det nihilistiska hållet är det tämligen slentrianmässigt. ACTION/RYSARE
Predator
Regi: Shane Black. Manus: Black, Fred Dekker. Foto: Larry Fong. I rollerna: Boyd Holbrook, Trevante Rhodes, Thomas Jane, Jacob Tremblay, Olivia Munn.
Det är ingen slump att John McTiernans Predator, med Arnold Schwarzenegger i hetluften, landade på åttiotalet, rättare sagt 1987. Det här var ett musklernas tidevarv, såväl berättarmässigt som i termer av skådespelararbete.
Och nu är vi alltså där igen, men utan en Schwarzenegger som skulle sätta agendan. På den punkten är den pinfärska nyfilmatiseringen – ifall det är ordet – mera anonym. Eller vad säga om herrar som Boyd Holbrook, Trevante Rhodes och Thomas Jane, som här får sällskap av Jacob Tremblay och Olivia Munn, barngeniet respektive den skjutglada vetenskapskvinnan.
Predator anno 1987 var ingen speciellt fin film men den låg rätt i tiden. Plus att den munvige österrikaren, även han ett barn av sin tid, satt som handen i handsken.
Så hur gör man då man ska överföra Predator, ett vidunder med en killerinstinkt som inte är av denna världen, till vår tid?
Frågan går till regissören Shane Black, bättre känd som manusförfattare (Dödligt vapen, The Last Boy Scout), som föga överraskande väljer att skruva upp volymen. Så är det tuta och kör från första sekund, med allt vad det innebär av kraschlandande alienfarkoster och nyfiken i en strut-soldater som ser på tok för mycket och följaktligen förpassas till veteransjukhuset.
Munhuggardialog
Här kommer vår hjälte, Quinn McKenna (Holbrook), i kontakt med andra dårfinkar, bland dem Thomas Janes Tourettetomte och Trevante Rhodes loose cannon, som åkt dit för diverse disciplinära problem.
På förekommen anledning korsas deras vägar av Olivia Munns evolutionsbiolog och McKenna junior (Tremblay), den autistiskt lagda ynglingen som ofta är steget före, intellektuellt sett.
Ingen Schwarzenegger, nix, men faktiskt finns det förmildrande omständigheter. Tänker i första hand på det utomordentligt risiga karaktärsgalleriet som munhuggs så det står härliga till, detta till ackompanjemang av en Kiss Kiss Bang Bang-dialog som alltid varit Shane Blacks varumärke.
Dessvärre skriver Black bättre än han regisserar. Slutresultatet är lika brutalt som det är våldsamt men även om man vore lagd åt det nihilistiska hållet blir det till slut tämligen mekaniskt, slentrianmässigt.
Till skillnad från originalfilmen lär nyfilmatiseringen aldrig bli ihågkommen på sin trettioårsdag. Djurkyrkogården kallar.