Stora känslor, stor berättarkonst
Lars Sund tar sig an en liten stad, till ytan lugn och rentav sömnig, och avtäcker stegvis befolkningens öden och lidanden, i alla samhällsskikt. Fler och fler hemligheter och intriger avslöjas och vävs samman. Romanen är andra delen av en planerad Jakobs
Lars Sunds nya roman, Där musiken började, är andra delen av en planerad Jakobstadstrilogi.
Lars Sunds Där musiken började är en stor roman. Persongalleriet är stort, känslorna är stora och det är stor berättarkonst. Sund lyckas levandegöra en hel bygd och en epok genom att kliva djupt ner i dess människor. Som andra delen i vad som ska bli en Jakobstadstrilogi fortsätter romanen med ett visst överlapp från det 1960-tal där Tre systrar och en berättare (2014) slutade, och pågår fram till 1980-talets slut. Miljön är densamma som senast, men berättaren är ny.
Den här gången iakttas stadens invånare av en till åren kommen outsider med gott minne och en övernaturligt skarp blick, orsakad av en skärva i ögat. Ramberättelsen äger rum i nutid. Berättarjaget går en skrivarkurs på Arbis, där han utvecklar sitt projekt: en biografi om den lokala men internationellt kända kompositören Alf Holm, vars uppväxt och ungdom delvis är baserad på Sunds egen.
Alf är romanens knutpunkt. I privata samtal med skrivläraren på stadens barer fortsätter berättaren att utveckla de många intriger och människoöden, inklusive sitt eget, som vävs samman kring Alf. Även om det är Jakobstads stadsdelar, gatunamn och platser vi rör oss i så är det mycket som känns allmängiltigt för en småstad i Svenskfinland.
Terazzohörnet
En proustsk katalysator för berättelsen är en verklig händelse i Jakobstad 2015, nämligen rivningen av Bankgården och därmed av det legendariska Terazzohörnet, i fem decennier en samlingsplats för stadens ungdom. Innan rivningen ordnades där en nostalgiträff, som även Berättaren i Sunds roman bevistar. När han betraktar människorna som samlats vid hörnet öppnar sig minnena för honom, och de öppnar sig för läsaren genom Sunds medryckande och konstfullt konstlösa prosa. Berättaren har koll på sin bygd, och inviger läsaren i dess oskrivna regler och hierarkier:
I början av 1970-talet är det ännu noga på vilken sida om Storgatan man ställer sig en lördagskväll: är man från stan, talar svenska och går i Samskolan sitter man på Grill Terazzo om kvällarna och står i Terazzos hörn när kaféet är stängt. På östra sidan om Storgatan står lantisarna, och de som far till Forsby och dansar, och de som går i Handelsläroverket. Finnarna sitter på Sokos kafeteria. Arbetarna, de som redan förtjänar sitt bröd eller går i Wärtsiläs verkstadsskola, håller till på Kulma.
Eko av debutromanen
Lars Sund återkommer till samma ungdomstid i Jakobstad som han skildrade i sin debutroman Natten är ännu ung (1975), och mycket riktigt dyker romanens titel upp som titeln på en discolåt komponerad av Alf. Debutens protagonist Eki Bergman finns också med på ett hörn, inte minst Terazzos. Men den här gången är ansatsen och erfarenheten bredare, och Sund skildrar alla generationer lika inlevelsefullt.
Han tar sig an en liten stad, till ytan lugn och rentav sömnig, och avtäcker stegvis befolkningens öden och lidanden, i alla samhällsskikt. Fler och fler hemligheter och intriger avslöjas och vävs samman. På detta sätt påminner det om David Lynchs och Mark Frosts tv-serie Twin Peaks, som också omnämns i romanen, även här i relation till Alfs musikkarriär. Han har skrivit musiken till en balettföreställning som hämtat sitt namn från en replik ur serien. Den heter ”Have You Ever Experienced Absolute Loss?” och utan
Persongalleriet är stort, känslorna är stora och det är stor berättarkonst. Sund lyckas levandegöra en hel bygd och en epok genom att kliva djupt ner i dess människor.
att avslöja för mycket så är det nog inte bara Alf som kan svara ja på den frågan i denna roman.
Pekoral ömhet
Att som Sund låta berättarjaget vara elev på en skrivarkurs är kanske en romanförfattares motsvarighet till retorikerns ”jag är ingen talare, men...”. Men kan alla skavanker därmed godtas som ett konstnärligt val? När Berättaren ibland uttrycker sig högtidligt och nästan pekoralt väcker det ömhetskänslor och sympati.
Men det finns andra slarvigheter som stör läsupplevelsen, som när Sund på sidan 43 låter Berättaren kommentera att ”han hade pianolektion för fru Greta Hemnell i Vita huset – ja, det är inte bara i den amerikanska huvudstaden Washington D.C. ett sådant finns”, för att sedan på sidan 221 upprepa finurligheten:
”Hon bodde i Vita huset, ja, precis som i Washington D.C. håller sig vår stad med ett vitt hus.”
En extra korrekturläsning hade också gjort gott. Det är synd att de ovanligt många borttappade och felplacerade bokstäverna ska få störa ett annars så fängslande berättarflöde. Men det är petitesser.
Med bland annat sin Siklaxtrilogi har Sund redan skrivit in sig i litteraturhandböckerna och i och med detta epos vågar jag hävda att han ger ytterligare ett betydande bidrag till Finlands svenska litteratur.