Simulation är mer än en Anne-docka.
På det nyöppnade simulationscentret i Mejlans tränar läkare och vårdpersonal för situationer som ingen egentligen vill vara med om i det verkliga livet. Här slipas de rutiner som måste fungera när en patient plötsligt kraschar.
Varje vecka föder simulationsdockan Victoria barn på Kvinnokliniken i Helsingfors. Varje månad tränar vårdteam räddning av prematurer. Den dag specialiserande barnläkaren Laura Seppälä (bilden) behöver säkra andningen på en nyfödd baby på 700 gram har hon alltså redan övat. För att öka patientsäkerheten satsar Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt i dag allt mer på simulationsövningar med både stora och små dock- or som bland annat har puls, blir blå om kinderna och kan förlora blod.
På operationsbordet ligger en 70-årig nedsövd patient. Han ska opereras för ett problem i tarmen och kirurgen har börjat arbeta med lugna grepp. Då händer det. Ett blodkärl rämnar och operationsteamet ser snabbt hur patienten förlorar alltmer blod: 300 ml, 700 ml, 1 500 ml ... och strax stannar patient Möttönens hjärta. Nu är det bråttom. Anestesiläkaren återvänder till salen. En laddning nödblod beställs från Blodtjänst, en blodkärlskirurg rings in och i väntan på hen hålls hjärtat i gång för hand.
En dryg kvart senare har patienten förlorat närmare fyra liter blod, men fått påfyllning och är i stabilt tillstånd. Hjärtat slår.
Simulation ger säkerhet
Det här är mer på riktigt än i alla de tv-serier där smarta superstjärnor till läkare i sista sekund kommer på vad som måste göras för att rädda livet på en patient som krampar med ut-och-in-vända ögon. Det här är på allvar, men på kontrollerat allvar eftersom patienten är en docka.
Simulationscentret på Tornsjukhuset i Mejlans i Helsingfors, en slags träningssal för läkare och sjuksköterskor, öppnades i våras och sedan dess har man kört olika slags övningar där flera gånger per vecka.
– För vi ska inte öva på patienter, säger läkaren Taru Kantola, specialiserad på anestesi och intensivvård och en av utbildarna på centret.
Hon plockar fram en dansmetafor:
– Du kan läsa in stegen till salsa och titta på dansvideor, men det är först på golvet du verkligen kan känna efter hur du måste göra.
Visst har simulationer ordnats förr – och ordnas fortsättningsvis – på olika sjukhus och avdelningar, men nu finns dessutom tre fullt utrustade sjukhusmiljöer i en korridor längs ner i Tornsjukhuset specialreserverade för simulationer. De tre salarna är inga lekstugor, utan har all den apparatur, de instrument och de läkemedel som finns i de normala operationssalarna, på uppvaket eller på intensivvårds- och jouravdelningarna. Skillnaden är att patienterna är gummidockor som i vissa fall kostar 100 000 euro stycket.
Blinkar och bleknar
Dockorna i simulationscentret kan inte dö, men deras halsar kan svullna igen. De kan bli blåbleka i huden, blinka med ögonfransarna och stöna. De kan maskeras som om de hade svåra brännskador, de kan fyllas med fem liter blod som börjar spruta okontrollerat och de kan tappa pulsen eller få biljud i hjärtat.
Den som knarkat sjukhus-tv-serier i åratal kan känna sig fullt beredd att rädda liv genom att öppna upp ett hål i luftstrupen när kompisen satt en köttbit i halsen. Det är ju bara ett snitt. Kantola ler. – Det där är de facto ett ingrepp de flesta läkare aldrig behöver utföra. Har man otur ställs man inför den situationen en eller två gånger under sin karriär och ingreppet är mycket svårt i en nödsituation. Därför är det all orsak att träna det, säger hon.
Att Kantola brinner för fortbildning och handledning beror delvis på att hon själv hade önskat mer stöd i början av sin specialisering. Som rätt oerfaren anestesiläkare var hon dessutom med om en simulationsövning på Tölö sjukhus.
– Den övningen har jag aldrig glömt. Hade vi haft en riktig patient den gången hade det gått illa. Jag bedömde helhetssituationen fel för att jag var oerfaren, säger hon.
Kantola säger att vi behöver tala om misstagen, om felbedömningarna. När patienter svävar i livsfara och det är bråttom måste protokollet och rutinerna vara så inövade att ingen begår onödiga fel när också den egna pulsen skenar och händerna darrar.
Hantera stress
Kantolas händer darrar inte längre. Det beror på att hon som specialiserad på anestesi och intensivvård i flera år var ansvarig läkare för Mejlans ”inre ambulansverksamhet”, alltså sjukhusets interna återupplivnings- team. Att ofta tvingas fatta snabba beslut som gör skillnaden mellan liv eller död gör att man lär sig hantera sin stress.
– Visst får jag upp pulsen i nya kniviga lägen, men händerna skakar inte och jag uppmanar alltid alla som kan att gå in i så många stressiga situationer som möjligt för att vänja sig och lära sig hantera sina egna reaktioner. Men kan man verkligen få en känsla för en riktig kris genom att rädda dockor? – Många säger först att de intekan leva sig in i situationen som om den var verklig, men när man är där och maskinerna piper och klockan går så reagerar man med precis samma stressreaktioner och ångest som slår till på riktigt. Det blir ett slags escape room där man tillsammans måste lösa ett problem under tidspress.
När dockorna är riktigt verklighetstrogna (som den gråtande simulatordocka förvillande likt ett nyfött barn som Kantola såg på en konferens i Paris i fjol) slår också den emotionella stress som kommer när man känner medlidande till.
Det pulshöjande skedet med dramatiska ingrepp är en sak, men det viktigaste med simulationen är den dryga halvtimme av debriefing som ordnas genast efteråt.
– Då samtalar vi om vad som hände och vad som gick bra, sedan om vad som var svårt och vad som gick
fel, för att ta reda på hur ett felbeslut föddes. Ingen fattar felaktiga beslut med flit och därför behöver vi förstå vad som styrde resonemanget, säger Kantola.
Kvitterad kommunikation
Före övningen ska teamen studera material om ledarskap och lagarbete, om hur man kommunicerar i kaos. Det handlar om att träna CRM, som i sjukhusmiljöer ofta kallas Crisis Resource Management, men som ursprungligen kommer från den civila flygindustrin, som i slutet av 1970-talet började söka säkerhetslösningar genom Crew Resource Management eller Cockpit Resource Management. Man slipade helt enkelt rutinerna och skapade en miljö där alla var medvetna om sin roll och uppgift, men där hierarkier inte fick hindra en från att säga sina tankar om situationen när säkerheten stod på spel.
Inför krissituationer övar man bland annat ett slags kvitterande kommunikation där budskap förstärks genom att man använder förnamn och tar ögon- eller kroppskontakt med den man talar med.
– Om jag ber om att få ett läkemedel injicerat i patienten och bara säger det ut i rummet kanske ingen sköter saken eller så gör fem personer samma sak. Ingendera är bra. Därför lär vi oss be en specifik person göra något. Den personen upp- repar begäran exakt och talar sedan om när saken är skött. Jag upprepar ännu och kvitterar för att vara säker på att den andra inte hört fel och sluter på så sätt kommunikationscirkeln.
Simulation är inlärning
När Kantola får e-post av kolleger som berättar att teamövningen hjälpt dem direkt efter simulationen blir hon glad.
– Övningarna får också deltagarna mer på alerten. Väl tillbaka på sin avdelning börjar de betrakta omgivningen med nya ögon och fråga sig vem som ska larmas när något svårt händer. Tankeprocessen fortsätter och ökar beredskapen.
På Tölö sjukhus dit många svårt skadade olycksoffer förs får en läkare inte joura utan att ha genomgått simulationsövningar.
– Simulationer i inlärningssyfte borde vi faktiskt ha mer av överallt, säger Kantola, som också efterlyser en bättre systematiserad eftervård för all personal som hanterar kritiska situationer för att ingen ska behöva gå på knä av ångest, stress och skuldkänslor som aldrig släpper greppet.