Spike Lee har ett kvinnoproblem

Som vuxen förstår jag att man inte behöver acceptera blinda fläckar ens hos en regissör som Spike Lee – man kan och får tala om dem.

För tillfället visas filmen The BlacKkKlansman av manusförfattaren och regissören Spike Lee på biograferna. Filmen bygger på verkliga händelser och har fått ros och beröm sedan premiärvisningen i Cannes, där den fick stående ovationer i sex minuter. Temat för filmen är aktuellt och Lee knyter an till dagens politik i USA. En viktig film alltså.

Som regissör har Spike Lee ofta lagt fokus just på temat ras och etniska relationer i USA. Till exempel filmen Bamboozled behandlar blackface och minstrelshower med satirens verktyg.

I de filmer som Spike Lee själv skrivit manus till har ändå alltid märkts en oförmåga att skapa mångbottnade kvinnliga karaktärer. Han har genom åren kritiserats för den här bristen, och en del av kritiken finns också med i självbiografin Spike Lee: That’s my story and I’m sticking to it. Bland kritikerna finns bland annat kvinnor som spelat i hans filmer och hustrun Tonya Lewis Lee, som var besviken på hur kvinnobilden utvecklas i filmen Girl 6: ”Du klär upp vackra, sexiga kvinnor och de talar snuskigheter i telefonen.”

Rosie Perez, som spelade i filmen Do the Right Thing, har efteråt berättat hur svår filmens isbitsscen var för henne. I scenen för Mookie, spelad av Spike Lee, en isbit över Perez bröstvårtor. Perez har berättat att scenen var mycket annorlunda än vad den varit i manuskriptet, och än vad man låtit henne förstå.

Genom metoo-rörelsen har manliga regissörers arbete granskats något mer kritiskt än tidigare. Spike Lees kvinnliga karaktärer har ändå kritiserats redan i åratal, men de har inte fått lika mycket uppmärksamhet.

Till exempel hos oss i Finland har fokus för den senaste filmen, och därmed dess regissör, legat på en finsk skådespelares roll i en stor Hollywoodfilm. Det har inte funnits så mycket tid att analysera själva filmen, regissören eller innehållet. Kanske Lees besök på filmfestivalen Kärlek & Anarki för med sig en ändring i den saken.

Enligt Vanity Fair är Patrice i The BlacKkKlansman en påhittad karaktär i berättelsen. En man behöver en kvinna vid sin sida, eller hur var det? Så är Patrices roll också att vara en motsats till karaktären Ron, och ett föremål för romantiskt intresse. Rollen understryks i en scen där Ron på skoj kallar henne för Angela Davis. Really, bro?

Ända sedan jag var ung har jag tittat på Lees filmer och tänkt att särskilt hans sätt att skildra svarta kvinnor är ett nödvändigt ont, som kommer med paketet. Som vuxen, och efter att ha läst mer om saker och ting, förstår jag att man inte behöver acceptera blinda fläckar ens hos en regissör som Spike Lee – man kan och får tala om dem. Det betyder inte att jag inte uppskattar hans arbete som en regissör som behandlar rasism, eller som en regissör som är så lojal mot sin favoritskådespelare Denzel Washington att han inlett ett samarbete med dennes son John David (det senare är humor). Han kan bättre – och om han inte kan så kan han för min del stiga åt sidan.

Texten är översatt från finska av Jenny Bäck.