Tango på munspel förbryllar och fascinerar
Verktygslådan är i stort sett densamma i alla låtar: 1-2-3och-4, lite moll, lite dur, lite synkoper och lite beguinesväng.
Jag brukar betrakta munspelskvartetten Sväng som ett slags rollspelare. Oavsett av vilken sorts repertoar de ger sig på kastar de sig in i den med höga stilpoäng och god smak. Det må gälla finländsk spelmansmusik, blues eller Balkanmusik, en konsert med Sväng innebär ofta en resa jorden runt. Ja, och då har jag inte nämnt deras versioner av stora verk som Sibelius Kareliasvit eller Harry Potter-filmmusik än...
Tangon har funnits med på deras repertoar sedan början, lutande såväl åt det inhemska som åt det argentinska hållet. Först känns det kanske lite förbryllande att lyssna till en hel skiva med enbart Svängtango, men jag kapitulerar rätt snabbt. Den sällsynt klara röda tråden leder till att man börjar lyssna alltmer noggrant på detaljerna – vad är det som gör tangon till vad den är? Med hur små medel kan man variera och ändå hålla sig till genren?
Verktygslådan är i stort sett densamma i alla låtar: 1-2-3-och-4, lite moll, lite dur, lite synkoper och lite beguinesväng. Men utan sång och texter att fokusera på kommer man tangons nyanser närmare in på livet. Låturvalet representerar olika sorters finsk tango, varav Liljankukka känns som den enda riktiga megahitten.
Sväng bygger vidare med egna kompositioner, varav Eero Grundströms Maggien Tango (tillägnad dansikonen Maggie Gripenberg) känns som skivans mest säregna stycke. Arto Järveläs JPP-klassiker Siltatanssit sitter mitt i prick som avslutning. Och visst blir det lite sång också, med Svängs egen Eero Turkka som smäktande tangosolist.
Sist och slutligen en eloge till arrangörerna. Vissa låtar spelas rätt och slätt utan extra kryddor (ingen arrangör nämnd) och skillnaden är enorm till de stycken Grundström och Jouko Kyhälä gjort om så de låter som något helt eget. Det här påminner om hur väsentlig arrangörens roll är i det här sammanhanget.