”Sorgen över ett dött barn måste få ta plats”
Varje år föds över hundra döda barn i Finland och om samhället inte betraktar dem som riktiga barn blir sorgen extra svår för föräldrarna, säger forskaren Juha Itkonen. Han har intervjuat föräldrar om förlusterna, men är också själv en av dem som förlorat
Prästen Juha Itkonen har intervjuat föräldrar som förlorat sina barn under graviditet, förlossning eller strax efter att babyn fötts.
En gång överlät prästen Juha Itkonen en tom kyrka till en pappa som förlorat sitt barn. Den här föräldern hade inte haft någon möjlighet att hantera sin starkaste känsla, vreden, efter dödsfallet. Nu kom han till prästen. ”Skrik och ropa, men ha inte sönder något”, sade Itkonen och lät mannen vråla ut sin sorg i kyrkorummet.
– Vreden är en frisk och skyddande känsla vid stor sorg, men den måste få komma ut, säger Itkonen, som i dag disputerar med en avhandling om hur familjer som förlorat ofödda eller alldeles nyfödda barn hanterat sorgen efter döden. Samtidigt har Itkonen studerat kyrkans roll som krisstöd.
År 2016 föddes 159 döda barn i Finland. Det betyder att ungefär fyra barn per tusen levande födda dött i livmodern. Globalt sett är siffran låg, men för varje drabbad familj är situationen till hundra procent verklig. I Itkonens avhandling talar tjugo sådana föräldrar plus fyra vars barn dött under förlossningen eller strax efter den.
”Låt sorgen ta plats”
Juha Itkonen säger att sorgen behöver få ta mycket plats.
– Vi ska akta oss för att förminska den. Den som förlorat ett barn har rätt att vara arg och känner ofta skuld. De känslorna måste
man få tala om, säger Itkonen.
Barn som föds döda kan få till stånd en bedövande tystnad kring den drabbade familjen. Vänner drar sig undan, kanske till och med vårdpersonalen backar. Det här, som den brittiska psykiatrikern Emanuel Lewis kallat ”tystnadens konspiration”, är ofta resultatet av en hänsyn som slår fel så att föräldrarna blir ensamma i stället för att få stöd av sitt sociala nätverk.
Itkonen påpekar att en del har familj och vänner med sig ända fram till begravningen, men att föräldrarnas behov av att tala om sitt döda barn inte tar slut där.
Hur kan vi som inte har den här erfarenheten av att förlora ett barn någonsin vara till stöd för de här föräldrarna? – Genom att lyssna. Att möta sorg efter traumatiska händelser är svårt, men det gäller att inte vara påflugen, inte komma med allvetande råd eller ösa på med egna erfarenheter, utan låta den sörjande ta plats på sitt eget sätt och i sin egen takt. Också efter en längre tid kan man till exempel be att få se bilderna av barnet på nytt, minnas tillsammans, säger Itkonen.
Han medger att han också i sin roll som präst värjt sig för sorgen, haft lust att vända om i dörren och inte möta den. Ändå säger han att den evangelisk-lutherska kyrkan kunde ta en aktivare roll än i dag för att stödja föräldrarna genom krisen, oberoende av om de hör till kyrkan eller inte. Itkonen säger att kyrkan har beredskap att stödja på flera sätt – socialt, andligt och praktiskt, som genom att erbjuda ett kollektiv att vara i.
Att möta sorg efter traumatiska händelser är svårt, men det gäller att inte vara påflugen, inte komma med allvetande råd eller ösa på med egna erfarenheter, utan låta den sörjande ta plats på sitt eget sätt och i sin egen takt. Juha Itkonen Forskare
Ett namn förankrar
Sedan talar han om avskedets rituella former. När ett barn dött i magen har dopet, kyrkans sätt att uppta en nyfödd i församlingen, inte hunnit ske. Ett dödfött barn får inte heller någon personbeteckning.
– Det blir på något plan konstigt att ta avsked av någon som aldrig funnits officiellt, men här kan kyrkan vara lyhörd och till exempel tala om barnet med det namn föräldrarna önskar. Det är viktigt att erkänna de dödfödda som barn.
Kommentarerna till familjer som förlorat ett barn före, under eller snart efter förlossningen kan vara brutala. I själva verket öppnar Itkonen sin avhandlingstext med en webbkommentar som kom strax efter att ett medborgarinitiativ för rätten att registrera ett dödfött barn under eget namn i befolkningsregistret lanserats. Initiativet samlade för få namn för att någonsin komma till riksdagsbehandling, men en kvällstidningsläsare hade sitt att säga på webben – nämligen att det inte bara är staten som ser att ett dödfött barn aldrig har existerat, utan att det är ett faktum att ett foster inte är ett riktigt barn. Skribenten uppmanade familjerna att hålla sin sorg privat.
Itkonen säger att kommentaren speglar det många tänker. Därför frågar han varför ett foster som dör i magen inte räknas som ett barn medan ett lika gammalt foster som klarar förlossningen och dör några minuter senare räknas.
– Att göra den här skillnaden är att säga att den som dött i livmodern inte är en verklig människa och då stämplar man sorgen som oberättigad. Då får familjen inget stöd.
Han flyttar fokus från frågan om skillnaden mellan foster och barn till att de dödfödda är barn för sina föräldrar eftersom begreppet barn i sig definierar en relation. Oberoende av om livet tagit slut redan i moderlivet eller strax efter födseln har ett föräldraskap uppstått.
– När vi förlorat någon måste vi positionera oss på nytt, förstå vilka vi är utan den som inte längre finns med oss. När det handlar om ett barn som inte hunnit leva blir det viktigt att skapa minnen. Därför ska sjukhuspersonalen inte skynda på föräldrarna, utan uppmana dem att hålla om sitt barn, fotografera det och vara nära det, säger Itkonen, som ändå vill påpeka att alla familjer inte vill dela sin sorg med andra utan låta den plana ut och flyta bort som en långsam flod.
Aino Maria och Hanna
När Juha Itkonen för en stund tar av sig forskarhatten talar han om sina två döda döttrar, Aino Maria och Hanna. Aino Maria, paret Itkonens första barn, dog i graviditetsvecka 18+6. Följande barn fick utvecklas längre, men i vecka 28+4 rann livet också ur den här dottern.
– Hanna hade en blodutgjutning i navelsträngen och fick helt enkelt inte tillräckligt med näring.
Här måste vi tala om ett märkligt sammanträffande. Samtidigt som prästen Juha Itkonen arbetat med sin avhandling har en annan Juha Itkonen, författare, klätt samma slags personliga förlusterfarenhet i ord.
Författaren Itkonen har valt att arbeta skönlitterärt med temat och donerar intäkterna från sin bok Ih- mettä kaikki till neonatalvården i Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt. Han har också bestämt sig för att inte ge intervjuer kring det personliga temat. Prästen Itkonen öppnar däremot för inblickar i sin personliga historia genast i början av sin avhandling.
Har du diskuterat ämnet med din namne? – Vi har faktiskt mötts på en släktträff för länge sedan, men inte diskuterat just det här temat. Jag har ändå lagt en avhandling på posten till honom och ser fram emot att läsa hans bok, säger prästen Itkonen.
I den skönlitterära skildringen hamnar föräldrarna i en konflikt när en graviditet måste avbrytas, men svetsas också senare samman till ett starkt team.
Prästen Itkonen säger att barnens död gett hans eget äktenskap ett nytt djup.
– Visst stod vi nära varandra redan, min hustru och jag, men flickornas död gjorde vårt förhållande ännu starkare. De förlorade flickorna har också haft betydelse för hur vi förhållit oss till pojkarna vi fick sedan. I något skede sade någon att de kommer att lära sig gå sent för att de hela tiden sitter i någons famn.
Trots att Itkonen vet att kommentarer om att försöka få nya barn kan kännas plumpa vet han också via sin avhandling att många par som förlorat ett barn kommit vidare först när följande barn fötts. Han vet också både av egen erfarenhet och via sina intervjuer hur svårt det kan vara att längre lita på läkarnas ord trots att de försäkrar en om att en ny graviditet kommer att hållas under speciellt noggrann uppsikt.
Men om det inte blir ett följande barn? – I de fallen är risken hög för en långvarig och komplicerad sorg som kan leda till bitterhet, hat och självdestruktiva tankar, säger Itkonen, som i sin avhandling utvecklat ett verktyg för dem som behöver avgöra om föräldrar i sorg kanske behöver intensifierat stöd.
– Sorgen är inget onaturligt tillstånd, men förlusten av ett barn skadar stabiliteten i livet. För att bedöma föräldrarnas chans att repa sig behöver man se på hurdan krisen är, vilka styrkor de drabbade har, vilka sociala nätverk de har och om det finns övriga stressfaktorer som tynger.
Det här talar Itkonen om som en pall med fyra ben, där tillräckligt många ben måste vara starka för att pallen ska hållas upprätt.
Juha Itkonen försvarar sin avhandling ”Kun vauvaonni vaihtuu kuoleman suruun. Narratiivinen tutkimus kohtukuolemasta, lapsen kuoleman aiheuttamasta surusta ja selviytymisprosessista sekä kirkon tuesta” vid Helsingfors universitet i dag klockan 12 i Porthania, rum P674.