Ett värdigt farväl
■ Det är nog ingen överdrift att påstå att den svenska skådespelaren Rikard Wolff, som avled i december 59 år gammal, var folkkär. Han hade ett brett konstnärskap; förutom skådespelare – hans folkliga genombrott kom som den ikoniska Tom of Finland-figuren Zac i filmen Änglagård – var han även en artist och sångare vars hjärta brann för den franska chansonens stora, Édith Piaf och Barbara. Han var dessutom publicerad författare och sommar- och vinterpratade flera gånger i Sveriges radio.
Julia Stanislawskas dokumentär är inspelad i dödens skugga de de sista åren av hans liv, men är också en berättelse om livsglädje och sårbarhet. Trots att han kämpade hårt med sin andning de sista åren höll han fortfarande välbesökta konserter. I dokumentären får vi se honom sitta med sin syrgas innan han går in på scenen. Den medelålders fransyskan Nicole får personifiera publiken – hon har kommit ända från Frankrike för att se sin idol.
Porträttet är både naket och har integritet. Dörren kring det privata i nuet hålls stängd, däremot talar Wolff om sina svårigheter att hantera livet. Rädslan för att bli övergiven följde honom genom livet. I dokumentären träffar han en gammal älskare och tillsammans minns de hur svartsjukan tog sig våldsamma uttryck i förhållandet.
Dokumentären innehåller fotografier från barn- och ungdomen, och Wolff berättar om hur instabil han var som barn, men också om en sexuellt omtumlande men klargörande upplevelse han hade som tonåring ensam i Paris.
Slutet närmar sig obönhörligt, och Wolffs bröstkorg höjs allt mödosammare. Till slut möter publiken som samlats till en utomhuskonsert en lapp om att konserten är inställd. Nicole får gå hem utan att se sin idol. Så ett snabbt klipp till sjukhussägen där Wolff ligger kopplad till maskiner. Men dokumentären väljer att avsluta med bilder av Wolff i sitt element, på scenen, där han tackar och bugar inför publiken. Ett värdigt och osentimentalt farväl. Yle Fem 18.30