Till det inre Jakobstad
Det är drygt 40 år sedan Lars Sund senast skrev om sin uppväxttid i Jakobstad. Han har för länge sedan insett att man aldrig kan komma tillbaka till den miljö man lämnade. Allt och alla förändras varje dag, och inte ens minnet av hur det var är något att lita på. Trots att När musiken började handlar om hans egna formativa år har han källforskat flitigt för att få detaljerna rätt.
I en intervju strax efter debutromanen Natten är ännu ung (1975) avslöjade Lars Sund sina planer på att återkomma till sin ungdoms Jakobstad i en kommande roman. Drygt 40 år senare uppfyllde han löftet med en musikspäckad bok som rotar sig i 1970-talet.
För Lars Sund började musiken i Jakobstad. Det var ganska naturligt eftersom han växte upp där under de decennier när tonåringen uppfanns och när det hände så mycket inom både rock och jazz. I nya romanen Där musiken började upplever huvudpersonen Alf Holm samma saker under samma tidsperiod.
– Jag flyttade bort 1973 när jag började studera i Åbo, och jag hann bo 40 år i Sverige innan jag återkom till hemstaden i mina böcker, säger Lars Sund.
Som bortflyttare kan man egentligen aldrig återvända. Staden man växte upp i konserveras i ens minne, men i verkligheten lever den vidare och förändras varje dag. Varje återbesök skapar en friktion mellan det man minns och det man ser. Hus rivs och nya byggs upp, trafiken läggs om, restauranger och butiker byter namn eller adress.
En del av den här känslan kan man hitta i Lars Sunds två senaste böcker. Även om staden Jakobstad aldrig nämns vid namn är det i högsta grad i hans uppväxtmiljö som gestalterna rör sig i både Tre systrar och en berättare och Där musiken började.
– Jag valde att inte skriva ut Jakobstad eftersom jag inte ville begränsa böckerna för en läsare som inte känner till staden. Däremot är jag extremt noggrann med gatunamn och landmärken, de finns där de ska, säger Lars Sund när vi träffas i Passagen framför Musikcentralen, en musikaffär som funnits i staden sedan 1928 och som lyckats bevara både patina och skyltning ovanligt bra.
– Både huvudpersonen Alf Holm och jag växte upp på Västermalmsgatan. Alla andra hus och platser som nämns finns också på riktigt. Rödtegelhuset från 1940–1950-talet med de vita lejonstatyerna är ett landmärke som jag använde redan i debuten Natten är ännu ung, och det får nu göra comeback.
Lars Sund gräver ofta på egen mark i sitt författarskap. Siklaxsviten med Colorado Avenue, Lanthandlerskans son och Eriks bok handlar om hans släkt med rötter i Sydösterbotten, även om han medger att allt det spännande och dramatiska kan- ske inte hände just hans släkt. Någon Dollar-Hanna har han till exempel inte i sitt släktträd. Tre systrar var en första återkomst till den egna staden, men med handlingen förlagd till krigsåren och hans föräldrars generation. Där musiken började beskriver staden som den såg ut 1973 när Vietnamkriget och Watergateskandalen var de stora världshändelserna. Trots att han själv var med har han fått göra en gedigen research.
– Minnet är alltid förrädiskt. Det plockar bort, lägger till och blandar om. Därför är det bra att det finns tidningsarkiv, säger han. Tidningsliggare är ofta den bästa källan för både stort och – framför allt – smått som annars hade glömts bort.
Terrazzo är hörnstenen
Som utflyttad på tillfälligt besök får man alltid acceptera att man vandrar omkring i en blandning av yttre nutid och inre forntid. Man ser nybyggen, men vet hur allt såg ut, man minns vem som bodde var och man hänvisar ofta till ställen som inte mera existerar.
– Så är det nog för alla som åker i väg. Jag brukar ibland gå runt i staden och minnas allt som rivits. Halpa-Hallis gamla hus, Haldins verkstad, Shellmacken vid kyrkan och mycket annat finns bara bevarat på gamla fotografier. Min pappa reparerade förresten lastbilar på Haldins verkstad, så jag kan åberopa en gedigen arbetarbakgrund, säger han.
Vi vandrar vidare från Passagen till bokens startpunkt, det klassiska Terrazzos hörn som numera bara finns kvar i minnet hos dem som hängde där. Pelarna är bortflyttade och huset rivet. Den gamla ihåliga linden längre ner i backen, stadens äldsta träd som i folkmun kallades ”Mommos pruppo”, försvann med hela kvarteret.
I Terrazzohörnet hängde ungdomarna och umgicks som ungdomar gör, medan de bilburna stod parkerade på torget när de inte körde runt enligt den vedertagna rutten inne i centrum. Gaturallyt var både beryktat och berömt, lite beroende på om man deltog eller förfasade sig.
– Ungdomar från landsbygden tog bilen till torget och gjorde de obligatoriska rundorna. Egentligen kom de första klagomålen på gaturallyt redan på 1950-talet, men då gällde de mopeder och lätta motorcyklar. Nu har hela rallyt sedan länge trafikplanerats bort.
– Vi stadsbor hängde i hörnet vid torget eller satt på kafé, men som i alla städer fanns det osynliga klassoch språkgränser som ganska sällan överskreds, säger han. Ett undantag var när musiken förenade.
Generationsupproret
Att växa upp i en småstad som Jakobstad hade sina sidor, men som helhet var det bra, säger han. Det var en lugn och trygg uppväxtmiljö, och när man kom upp i tonåren fanns det både möjligheter och ett sporrande motstånd.
– Vi som är födda i början av femtiotalet var den första egentliga ung-
domsgenerationen. Tonåringen hade inte existerat förr, det nya var den period när man inte längre var barn, men kunde leva ganska bekymmerslöst och fritt i flera år innan vardagsslitet tog över.
Ändå fanns det tydliga gränser kring friheten. Föräldrar förfasade sig inte minst över musiken, speciellt Rolling Stones, Jimi Hendrix och den brittiska bluesen, och så skulle det förstås vara om man ville föreställa sig ett generationsuppror.
– Om ens mamma plötsligt säger att den där Yesterday med The Beatles är riktigt trevlig, då kan man ju inte längre gilla grabbarna från Liverpool av hela sitt hjärta, säger Lars Sund som själv höll sig på Stones-kanten innan han gick vidare till stadigare föda.
Att vara tonåring var ett heltidsuppdrag, och det hade sina viktiga markörer. Där var både musiken, filmen och kläderna viktiga. Skillnaden var att det var betydligt svårare att hitta sin favoritmusik då än i dag.
– Dagens enorma medieutbud kunde vi inte ens drömma om. Det som fanns var transistorradio, grammofon och bandspelare. LP-skivan hade kommit på sextiotalet, men i en småstad var det inte självklart att man kunde köpa all musik man gillade. Lika ofta lånade man en skiva av en kompis och kopierade den på rullband eller C-kassett. Den inhemska radion var inte heller någon pålitlig leverantör, men vi hade ju Sveriges P3 och Radio Luxemburg.
Han minns hur han fick in Radio Luxemburg en gång i Åbo i början av studietiden och hörde Tales from Topographic Oceans som Yes nyss hade gett ut, bra mycket tidigare än den nådde den finländska radion.
– Själv hörde jag till de få som tyckte att vi ”hade koll”. Vi satt på Terrazzos kafé och lyssnade på progressiv rock. När valet stod mellan Beatles och Rollig Stones valde vi Frank Zappa, precis som Alf Holm i boken gör. Vi tyckte att vi var lite coolare än andra, men en bieffekt var att det inte gjorde oss speciellt populära hos det motsatta könet.
Fiktiva band
I framtiden kom Lars Sund att staka ut en musikalisk väg från den brittiska bluesen med Jimi Hendrix, John Mayall, Alexis Korner och många andra via den progressiva musiken med Yes, Genesis och King Crimson, och fram till den nya jazzen.
– Miles Davis, Weather Report, Chick Corea och Mahavishnu Orchestra var och är några av de viktiga namnen.
I boken förekommer flera rockband, men de är alla fiktiva. Det är ett resultat av en säkert ganska sund självbevarelsedrift.
– Om jag hade använt verkliga 70-talsband och skrivit om dem hade det garanterat blivit fel någonstans. Antingen hade jag satt fel instrument i händerna på fel person eller också hade jag blandat ihop repertoarerna eller övningslokalerna. Det kändes säkrare att hitta på.
Ändå hade det minsann funnits band att ta av i Jakobstad, ibland kallat Finlands Liverpool. Under decennierna från 60-talet och framåt har det producerats väldigt mycket bra musik i staden. Fantasia, St. Marcus Blues Band, Plum och Ragnar Hare är bara några exempel.
Alf i boken har absolut gehör, vilket kan vara både en välsignelse och en förbannelse. Alla band vill ha honom, men han ställer inte upp.
Han spelar piano, skaffar sig en tenorsaxofon ur Musikcentralens långa rad av mässingsinstrument och kämpar med sin blyghet. Berättaren är så tondöv man kan bli, och blir på grund av det till och med mordhotad av en romangestalt, den historiske personen Odin Sikström.
– Tondövheten har jag gemensam med berättaren. Det där hände mig faktiskt på riktigt när jag en gång försökte sjunga i närheten av Odin, säger Lars Sund.
Monument över Odin
Odin Sikström var en lokal plåtslagare, cyklist, sångare och flitig insändarskribent som levde sitt liv i motvind, till stor del självvalt. Till hans storverk hör att han startade sitt eget skivbolag, pressade skivorna i Sverige och sålde dem under sina cykelturnéer i Österbotten. Han dog 1996, men berättaren ser honom fortfarande röra sig i staden.
– Odin knackade på redan i slutet av Tre systrar och en berättare, och det kändes självklart att han skulle medverka på sitt eget sätt i den här boken, säger Lars Sund. Odin är en aktiv karaktär både i boken och stadens historia, samtidigt utanför och delaktig, och han fungerar som en nödvändig motvikt i handlingen. Som barsk, hetsig och glödande lutheran med åsikter om kristen rockmusik, finlandssvenska kantorer med dålig frasering och en lång rad andra favoritämnen har han också många goda sidor. Han ger Alf små knuffar i rätt riktning på musikens väg, något som han också vid flera tillfällen gjorde på riktigt under sin livstid. I boken räddar han dessutom livet på berättaren.
Där musiken började är del två i en trilogi. Den avslutande volymen är under arbete, men om den berättar Lars Sund inget. Han nämner bara i förbifarten Alf Holms dotter Alexandra Schalin-Holm och övergången från 1980- till 1990-tal när östblocket och Sovjetunionen upphörde att existera.