”Vi är en generation som knarkar bekräftelse”
I sin debutroman skriver finlandssvenska Heidi Hakala om duktighetssyndromet och kampen mot de orimliga ideal sociala medier och prestationssamhället skapat. – Många har en svartvit bild och tror att man är antingen ett geni eller en loser. Men det är helt okej att bara vara en vanlig människa.
Det hela började med en konstant tidsbrist, som så småningom ledde till sömnproblem, ljuskänslighet, glädjelöshet, svårigheter att komma ihåg saker – och panikattacker. Till slut fann hon sig liggande i fosterställning på golvet i sin lägenhet, drabbad av utmattningsdepression. Den typiska ”duktiga flickan” som pressat sig själv till det yttersta.
– Först då insåg jag att jag måste sätta duktigheten på paus, säger den finlandssvenska författardebutanten Heidi Hakala, vars bok Bara lite till nu utkommer på Förlaget M.
Den handlar om prestationsångest, psykisk ohälsa, det stora fejkspelet – att visa att man är på kartan fastän man inte är det – samt människors oförmåga att möta sin egen otillräcklighet. Precis som Hakala själv är också huvudkaraktären Sandra en ung journalist som sugs in i prestationssamhällets ekorrhjul.
Typiskt för många debutanter är att de återger sin egen berättelse. Bara lite till är en fiktiv roman, men Hakala medger att likheterna mellan henne och huvudpersonen är många.
– Att skriva boken har delvis varit ett terapeutiskt arbete. Jag vill också skapa synlighet för utbrändhet och hur fasaderna vi bär upp för andra påverkar oss. Sandra är en hybrid av mig och alla andra duktiga kvinnor i min omgivning.
Duktighet är något som Hakala själv både blivit stämplad av men också haft som mål.
– Duktighet är inte en egenskap, det är något man blir för att kompensera bristen i andra karaktärsdrag. Det är inget fel med att vara ambitiös, men duktighet blir något negativt när allt blir en tävling och något som definierar en som person, när man börjar tvivla på sitt människovärde om man inte är duktig och effektiv hela tiden.
Hakala flyttade 2014 till Sverige för att studera parallellt vid två olika författarlinjer, vid Lunds universitet och Skurups folkhögskola. Hon återvände till Helsingfors för att jobba heltid som journalist, men drabbades ironiskt nog av det som hon själv skrev om – utmattning. Upplevelsen hjälpte samtidigt henne att skriva klart boken som utspelar sig i Helsingfors.
Myter kring utbrändhet
Man kan tycka att karaktären Sandra är privilegierad på många sätt, med ett bra jobb, pojkvän och många valmöjligheter. Men även om andra ser ens liv som eftersträvansvärt kan man själv vara olycklig. Det finns många myter kring utbrändhet, framhäver Hakala. Till exempel är det inte bara känsliga personer som drabbas, tvärtom ofta de som andra uppfattar som starka och drivna.
– En annan myt är att man måste brinna för att brinna ut. Utbrändhet är inte alltid relaterat till ett hyperstressigt liv. I grund och botten handlar det om att man jobbar emot sig själv och sina känslor och jämför sig med orealistiska ideal.
I boken skriver Hakala att utmattning är en kvinnofälla. Men är det bara kvinnor som drabbas?
– Utbrändhet är en modern fälla överlag. Men åtminstone i Sverige är tre fjärdedelar av de som drabbas kvinnor.
Duktiga flickor som mår dåligt är också något som den amerikanska generationsforskaren Jean M Twenge tar upp i sin nyutgivna bok iGen – smartphonegenerationen (Natur & Kultur). Det är flickor som i större utsträckning använder sociala medier medan pojkarna spelar. Twenges analys visar att tonårsflickorna mår sämst. Tankesmedjan
❞ Vi matas med illusionen om att kunna göra precis vad vi vill bara vi kämpar tillräckligt hårt. Det sätter press på vad vi väntar oss av livet och av oss själva.
Magmas färska finlandssvenska ungdomsbarometer bekräftar också det här.
En orsak till att allt fler blir utbrända tror Hakala är dagens prestationssamhälle – att vårt människovärde sitter i våra prestationer, det vi gör framom den vi är. Därutöver matar informationssamhället och de sociala medierna oss med glimtar av andras perfekta liv, glimtar som är en bråkdel av det verkliga livet. Medan jobb för tidigare generationer handlade om att försörja sig har xy-generationen matats med att de ska kunna förverkliga sig själva via jobbet och att de kan bli vad som helst. Här förbises också klass och uppväxt.
– Förväntningarna blir orimliga. Vi matas med illusionen om att kunna göra precis vad vi vill bara vi kämpar tillräckligt hårt. Det sätter press på vad vi väntar oss av livet och av oss själva. Jobb och fritid har börjat flyta ihop mer.
Hakala lyfter också fram representationssamhället som en bov. Det handlar ofta mindre om talang och mer om att skapa synlighet för sig själv. Här skapas människovärdet genom prestationer och det maniska mottot om att man ska vara sitt bästa jag på alla fronter.
– Vi är en bekräftelseknarkande generation. I Sverige har man till och med börjat utbilda influencers. Det känns som att det är vik-
tigare att synas än vad man syns med.
Rädsla för utbytbarhet
Tindersamhället, där vi vant oss vid att kunna klicka bort det vi ogillar, och de sociala medierna har också framkallat en strävan efter att bli en idealmänniska, och prestationssamhället en rädsla för att vara utbytbar.
– Vi är rädda för att vara utbytbara, för att vem som helst när som helst kan ta vår plats, vilket kan driva oss att prestera för mycket och för hårt, säger Hakala och fortsätter:
– Många har en svartvit bild och tror att man är antingen ett geni eller en loser. Men det är helt okej att bara vara en vanlig människa.
Precis som bokens Sandra sade också Hakala upp sig från sin fasta tjänst som journalist trots vetskapen om att de fasta jobben i mediebranschen är på kort. Just nu lever hon på frilansjobb.
– Det är inte bara det som är tryggt och säkert som gör en lycklig. Ibland kan det handla om att våga välja bort trots att det inte finns något annat att falla tillbaka på. Att lyssna mera på sig själv än på andra.