Räcker det inte med ett halvårs prövotid?
Sex månader. Ett halvår.
Borde inte det vara en tillräckligt lång tid för en arbetsgivare att avgöra om en nyanställd arbetstagare passar för arbetsuppgifterna eller inte? Om anställningen ska bli permanent eller inte?
I vår nuvarande arbetsavtalslag första kapitel (§4) stadgas att ”arbetsgivaren och arbetstagaren kan avtala om en prövotid som börjar när arbetet inleds och varar högst sex månader.” Om arbetstagaren av tvingande skäl är borta ett antal veckor under prövotiden har arbetsgivaren rätt att förlänga den i motsvarande omfattning.
Det finns goda, lagliga möjligheter för en arbetstagare att ”ångra” en anställning.
Varför borde det då – enligt regeringen – bli enklare för små företag (= färre än 20 anställda) att säga upp? Det regeringen vill underlätta är möjligheterna att säga upp på individrelaterade grunder, vid sidan av det sedvanliga ”av ekonomiska och/eller produktionstekniska skäl.”
Är det arbetstagare ansedda som gamla och slöa gnällspikar – sådana som hade sin prövtid för 20 år sedan och bara blivit besvärligare med åren – som är problemet?
Fackförbunden och de fackliga centralorganisationerna har sin åsikt klar. Industriförbundet, bil- och transportbranschen och PRO har redan infört övertidsförbud i protest mot förslaget. Vårdfacken Tehy, Super och offentliga sektorns JHL tar till liknande åtgärder kommande vecka.
Enligt JHL och servicefacket PAM skulle en lagändring speciellt drabba kvinnodominerade branscher, eftersom dessa har bristfälligt uppsägningsskydd i sina egna avtal.
”Ifall lagen blir verklighet kommer den att tysta ner kvinnorna på arbetsplatserna”, säger PAM:s Ann Selin och JHL:s Päivi Niemi-Laine.
Det borde ha gjorts en könskonsekvensbedömning. Det har denna regering glömt också tidigare.
Vasabladet
Viveca Dahl