De stora beslutens vinter hägrar i HJK
”Någonstans på vägen har HJK vuxit sig för stora i Finland. Samtidigt är klubben liten i ett nordiskt, för att inte tala om i ett europeiskt perspektiv.”
HJK säkrade föreningens 29:e ligaguld i Tammerfors och efter en aningen knackig inledning på säsongen stod Klubi i en klass för sig. I Finland är HJK ohotad etta och kommer så att förbli om nu inte föreningen går helt vilse. Men trots en solid ekonomi och en dominans i hemlandet som bara växer sig starkare finns en del i Klubilägret att fundera över i vinter.
Någonstans på vägen har HJK vuxit sig för stora i Finland. Samtidigt är klubben liten i ett nordiskt, för att inte tala om i ett europeiskt perspektiv. Där HJK tidigare hade ”naturliga” fiender som exempelvis Haka, MyPA eller Tampere United hoppas vänner av en jämnare liga på att SJK eller KuPS på allvar kunde utmana Klubi. RoPS i all ära men på sikt lär inte ekonomin riktigt räcka till för Lapplands stolthet. Däremot är det väl ingen högoddsare att succétränaren Toni Koskela inom några år, eller kanske redan nästa säsong, tar över HJK.
Där SJK:s styrelse efter ligaguldet hösten 2015 skapat en klubb i kaos och KuPS för sökt bygga upp något trovärdigt med hjälp av stenrika mecenaten Ari Lahtis pengar har HJK hela tiden jobbat på bra. HJK är en välskött trygg klubb de flesta finländska spelare köar till. Eller rättare sagt de spelare som håller till i Finland. Som vd Aki Riihilahti tidigare under säsongen konstaterade så vill ytterst få finska landslagsspelare som tjänar sitt levebröd utomlands återvända till Finland om det finns ett annat alternativ.
Orsakerna är många. Lön, kultur, omgivning, publiktryck, intresse och så vidare. Är du van att spela boll inför 20 000 ögonpar smäller inte 1100 på en maskäten plan i Kemi särskilt högt.
Och just där ligger ett av HJK:s stora problem. För att laget skall kunna ta nästa steg framåt i utvecklingen känns det som att föreningen på något märkligt sätt borde locka hem något eller några större namn. Namn som har en koppling till klubben.
Riku Riski i all ära men han är med sin starka Åbostämpel och sin inte särskilt färgsprakande personlighet inte den typen av spelare som får folket att vallfärda till Idrottsgatan. För det krävs namn i en helt annan kategori, namn som exempelvis Alexander Ring, men att mittfältaren skulle lämna New York känns ungefär lika sannolikt som att Donald Trump självmant avgår som president.
Namn som skulle bidra med både sportslig trovärdighet och något slag av rötter växer inte på träd. Alfredo Morelos och Joao Klauss är med finska ligamått mätt två oerhört bra anfallare men jag tror inte särskilt många pubdiskussioner om fem år kommer att handla om duon. Åtminstone inte i Helsingfors.
Tränare Lehkosuos framtid är en annan het potatis. Diskussioner om hans fortsättning i klubben har förts men vad slutresultatet blir vet ingen utom möjligen de inom den innersta kretsen. Lehkosuo har vunnit tre liga titlar med klubben under sina knappa fem säsonger och med två raka guld kan det diskuteras om inte klubblegendaren borde få fortsätta. Där spelar de senaste säsongernas dåliga facit i Europa knappast honom i händerna.
Kraven på HJK är alltid högre än på andra lag i Finland. Resultat, kvalitets och underhållningsmässigt ska det vara prima vara hela vägen. Och underhållningsvärdet har det ibland varit lite si och så med. Resultaten är bra men lite för ofta är det lite tjänstemannafotboll med en hand på handbromsen. HJK borde, väldigt förenklat, gå in för att hellre vinna med 6–2 än 2–0.
Att en stor del av de passiva supportrarna inte anser Klubi särskilt intressant syns på de sviktande publiksiffrorna. Att Finlands i särklass största och rikaste klubb snittar runt 4 000 pers per hemmamatch är underkänt så det ryker om det.
Ingen kan väl heller påstå att HJK skulle synas särskilt ofta i gatubilden i huvudstaden. Att en klubb med en omsättning på närmare tio miljoner euro inte har en marknadsföringschef på sina lönelistor är frapperande. En sådan fanns då utmärkta Sari MikkonenMannila ännu fanns i huset men hon headhuntades föga överraskande till större sammanhang.
Assisterande tränaren José Riveiro, som under denna säsong på något sätt hamnat lite i offside, lämnar för Inter. Sportchefen Juho Rantala flyttar till Bollförbundet men om besluten inverkar på Lehkosuos framtid är svårt att säga.
I vilket fall som helst blåser förändringarnas vindar kring Klubi. Vem tar över efter Rantala till exempel? Vd Aki Riihilahtis goda vän Mikael Forssell kunde vara ett alternativ. Forssell har höga ambitioner också utanför planen och kompetensen har han efter ihärdiga studier under de sista åren av den aktiva karriären. Forssell kunde vara ett högintressant namn med sina kontakter och sin internationella prägel.
I fallet Lehkosuo är det närmast frågan om klubben kan hitta en klart bättre tränare. I Finland finns inte en sådan. Simo Valakari kunde vara ett intressant namn men han gör bra ifrån sig i Norge och är knappast intresserad.
I utlandet finns hur många ypperliga tränare som helst. Men då gäller det för HJK att hitta någon tämligen okänd förmåga. Annars faller det snabbt på lönekrav. För en ung, ambitiös tränare kunde HJK vara en ypperlig språngbräda framåt i karriären. De yttre omständigheterna är i skick i HJK och en planerad stadionrenovering gör inte saken sämre.
HJK skulle vara i behov att av en överdos nytänk, nya visioner och nya arbetssätt. Det krävs om klubben vill ta ett steg framåt. I Finland dominerar man så länge man vill. Men räcker det?