En rolig komedi, kors i taket!
Tyhjiö är en dramakomedi om kulturelitens skaparproblem, men lika mycket handlar det om alla människors relationsproblem och existentiella ångest. Det är en film som vågar experimentera, och som är fylld av rörelse, känslor, lek och överraskning.
DRAMA/KOMEDI
Tomrum
Regi & manus: Aleksi Salmenperä. I rollerna: Tommi Korpela, Laura Birn, Hannu-Pekka Björkman, Matleena Kuusniemi.
Redan namnet Eero Kaila (Tommi Korpela) är avslöjande; här kommer en finsk framgångsrik författare, mästare på att hugga fram lakoniska meningar. Förutom att han nu har skaparkris och inte alls kan skriva på sin femte roman som han kämpat med i många år – och som han har ljugit är så gott som färdig. Han lever tillsammans med Pihla Sucksdorff (Laura Birn), en blond ytterst framgångsrik skådespelare vars karriär för henne ut i världen. Ju bättre det går för alla omkring honom, inklusive kollegan (Hannu-Pekka Björklund) som lever det mytologiska författarlivet i Lappland med sprit och bastu i ett öde ruckel, desto sämre går det för Eero. Hans förlagsredaktör (en osympatisk Matleena Kuusniemi, så här hårt går det inte till i förlagsvärlden) hotar stämma honom om han inte snart ger ifrån sig romanen. När Pihla blir gravid går det inte längre för dem att leva som de hittills gjort.
■
Faktiskt roligt
Det här är utgångspunkten för Aleksi Salmenperäs mycket roliga samtidskomedi Tyhjiö – och i allmänhet skrattar jag sällan åt finsk film (eller åt komedier överlag). Humorn är svart, formen är avslappnad och dialogen ovanligt trovärdig, kanske för att de här rollfigurerna står så nära dem de spelas av. Filmen handlar om kulturelitens skaparproblem men lika mycket om alla människors relationsproblem och existentiella ångest: vad gör jag med mitt liv, är hen mera framgångsrik än jag, ser hen ner på mig eller utnyttjar mig, är jag en bluff?
Bilderna är svartvita och i extrem närbild, karaktärerna djupa och nyanserade: Eero visar hur det bakom den finska mannens tystnad döljs blind panik att bli avslöjad eller sårad – Korpela har en nästan död blick som uttrycker det skrämmande väl. Pihla måste leva ut sina Hollywooddrömmar för att dagens människa nästan har en moralisk plikt att gå så långt hon kan, oberoende av hennes egna eller omgivningens känslor. Men när producenterna anställer en amma för hennes barn och hon är i nöd är det till Eero hon ringer. Birns genomskinliga hud döljer ingenting för den närgångna kameran. Ingenting döljs heller av deras långa, knöliga, solkiga relation: den strålar samtidigt hopplös och hoppfull.
Talkofilm
Det är en film som kommit till med frivilligkrafter, i perioder mellan andra filmer och projekt under fyra år. På Tommi Korpelas vikt, skägg och frisyr märker man att tiden går, men intressant nog blir det som med ens partner: man märker inte riktigt hur de förändras. Regissören och skådespelarna jobbade utan lön men var medproducenter och saker som hände i deras liv hamnade i filmen: graviditeten, en tur på ett fraktfartyg. Flera kända personer syns lite av misstag då scener filmats med gerillataktik på Helsingfors gator eller bokmässa. Till och med bifigurerna är strålande spelade och skrivna: lyssna på gnabbet mellan Pihlas förbittrade föräldrar. Helheten fungerar för att alla inblandade är fullblodsproffs, med en särskild eloge till klipparen Samu Heikkilä.
Livet, livet
Teamet ville berätta andra berättelser och antagligen för att filmen kommit till på ett så okonventionellt sätt lyckas den göra det. Här tas filmbranschens sexism insiktsfullt upp (den första finska filmen efter #metoo som gör det), men här blomstrar även ”äijä-kärlek”, tystlå- ten, karg och handfast innerlighet mellan män: perspektivet är i första hand Eeros (och Salmenperäs).
Det finns många oförglömliga scener: då författarkrabaterna delar en lycklig fylla i Lappland, en eldsvåda, då Pihla skriker till Eero i ett gräl att ”måste du bete dig som en förlamad mård” (redan ett bevingat uttryck hos oss), då Pihla och Eero tillsammans stelt tittar på sexscenen som producerade barnet. Det finns också karikerade övertramp som inte är så roliga. Men det fina är att filmen vågar experimentera, också genom att bryta sin svartvithet, ta in andra filmsnuttar, bli en metafilm som kommenterar sin egen historia. Tyhjiö är fylld av rörelse, känslor, lek, överraskning. Vad är mer befriande än att skratta åt livet?