Papperslöst men ingalunda hopplöst
I Waiting for Barcelona finns det rum för kärlek, hopp och drömmar samt solidaritet gatans barn emellan. I sin gambiske huvudperson har dokumentären en naturkraft som vägrar kapitulera inför självömkan.
DOKUMENTÄR
Waiting for Barcelona
Regi och manus: Juho-Pekka Tanskanen. Foto: Jeremias Nieminen. Musik: Eric Michelsen.
Säg Barcelona och de flesta kommer att tänka på Las Ramblas och Antonio Gaudís arkitektoniska pärlor, alternativt på fotbollsjonglörer av världsklass. Men skrapar man på ytan finns de förstås där, samhällets olycksbarn.
I Juho-Pekka Tanskanens dokumentär Waiting for Barcelona möter vi ett av dessa, den 27-årige gambiern Mou, som kom till Barcelona för omkring tio år sedan – på jakt efter ett bättre liv.
Nu drar han fram längs stadens gator, sysselsatt med att samla metallskrot som han säljer till återvinningscentralen. En annan grupp som sticker ut är staben av gatuförsäljare, de flesta av dem papperslösa invandrare och därmed ett lätt byte för batongfrälsta polismän.
Papperslös är också Mou, men det hindrar inte honom från att drömma om en framtid med barn och hus (en fru har han redan, från Argentina). Men det hänger på ett något sånär propert jobb och utan papper inget arbetstillstånd.
Persondrama
Det som ställer till det för Mou är en tidigare fängelsedom – fyra år för knarklangning – och så drar processen ut på tiden. Däremellan rappar han i metron och lägger sig till med en ny kvinna i sitt liv, en amerikanska i diasporan.
Ifall det är någon som undrar vad en finländsk dokumentärfilmsregissör har i Katalonien att skaffa är Waiting for Barcelona ett svar – och visitkort – nog. För trots att livet på Barcelonas gator är allt annat än en dans på rosor vägrar regissören att gräva ner sig i det strikt trasproletära, diskbänksrealistiska.
I filmen finns det också rum för kärlek, hopp och drömmar, för solidaritet gatans barn emellan. De facto stiftar vi mellan varven bekantskap med Espacio del Inmigrante, en organisation som jobbar till förmån för de papperslösa.
Men det som gör att dokumentären andas och lever är filmens gambiska leading man, en naturkraft av det slag som inledningsvis vägrar att kapitulera inför självömkan. Å andra sidan har vi alla våra gränser och så småningom tilltar ångesten, desperationen.
Vid det här laget talar vi om ett veritabelt persondrama, som sig bör uppbackat av svartvita bilder som känns intima utan att för den skull vara direkt påträngande. Slutresultatet är lika personligt som det är politiskt. Samt universellt.