Mobilbarn
Under den senaste tiden har jag varit åhörare i flera diskussioner kring mobiltelefonanvändningen både i klassrummet och i hemmen. Jag tänker på hur mobilen delar åsikter bland lärare, föräldrar och barn. Jag spekulerar och förstår båda sidorna. Rädslan handlar om att barnen blir beroende, att mobilen hindrar undervisningen och att spelen är skadliga. Samtidigt undrar jag om vi inte gör mobilen till ett lite större monster än den egentligen är?
Kanske det är naivt att tänka att sunt bondförnuft räcker? Att resonera att så länge det också finns fysiska aktiviteter och läsning och telefonen inte äter upp allt tid, så är den inte en fiende. Nog tycker jag det är skönt på morgonen med lite spel och skärmtid och nog tycker jag det är bra att vi kan googla i vilket land fotbollen föddes när den frågan landar på matbordet och jag inte kan svara.
Våra barn är födda i en mobiltid, de är mobilbarn. För dem har bärbara telefoner som kan användas till allt möjligt annat än att ringa samtal alltid funnits. För dem är telefonen en del av vardagen. Ska vi då demonisera telefonen som något ont?
Jag tänker att som med andra ”farliga” vanor och saker så kanske det är bäst att försöka prata med barnen och höra dem? Förklara varför vi inte tycker det är bra att telefonen växer fast i handen på dem och försöka förklara att vi förstår deras behov och hur viktig den är för dem, men att vi kanske kan kompromissa?
Nej, det är inte alltid så här lätt, det är klart det blir gräl och det blir ilska och frustration. Men jag vägrar ändå tro att vi ska sätta bort mobiltelefonerna i klassen helt och hållet (nu finns det ju stor variation mellan ålder och grupper) utan i stället välja att jobba med mobilerna som vi valt att jobba med datorerna och bejakat digitaliseringen (eller kanske inse att vi inte kan stoppa den).
När jag gick i lågstadiet fick vi bland de första eleverna i regionen börja skriva på dator. Vi skrev med stor font och printade, förundrade oss över den gråa lådan som lyste. Många ifrågasatte användningen av datorer på 1990-talet i en liten byskola, men jag är glad att vår lärarkår sade ja och inte nej – de såg möjligheten i stället för hotet.
Och visst är jag också rädd, rädd för spelberoende och förvrängd världsbild och abstinensbesvär och ögonproblem, men jag tror ändå att den enda vägen är framåt och att försöka se mobilen som en möjlighet, inte enbart ett hot.