Det mest misshandlade versmåttet

Att skriva en limerick är ungefär som att åka enhjuling. Många skulle gärna göra det, en del försöker, men få klarar det utan haverier. Å andra sidan är det ganska få som längre märker magplasken. Nu tänker HBL öka medvetenheten och höja nivån genom en tävling.

Världen är full av haltande eller poänglösa limerickar skrivna utan alltför mycket självkritik. Limerickens status har dessutom rasat ner till en position strax över vitsar om svärmödrar, kan man tycka, men det kan vi kanske ändra på. Eventuellt talar vi om det allra mest misshandlade versmåttet i litteraturen, så nu är det dags att lyfta limerickens svans.

Det är redan elva år sedan Finlandssvenska rimakademin gav ut samlingsvolymen Mitt i prick med limerick, där ett tjugotal skribenter presenterade sina bästa limerickar. Långt tidigare kom pseudonymerna Ture Seck och Rune Åquist (CurtSteffan Giesecke och Åke Runnquist) med sin All världens limerickar. Man bör inte heller glömma att science fiction-författaren Isaac Asimov faktiskt skrivit en omfattande samling med titeln Lecherous Limericks.

Det borde i teorin vara enkelt att svarva till en bra limerick, för strukturen i den är ovanligt bunden och tydlig. Man behöver inte ens röra sig under bältet om man inte vill, men det underlättar förstås.

Här är ett anonymt exempel från Sverige: En vacker ung man ifrån Mön bestämde sig att byta kön. När detta var gjort han ångra’ sig stort. För nu fick han mindre i lön.

Hans Alfredsson hade många komiska strängar på sin lyra, och samlade sina limerickar från Svea Hund i en bok. Här ett av hans exempel, den här gången utan ortnamn: Den norske författaren Ibsen Bar alltid en stekt fisk i slipsen. I hans väst av brokad fanns det sauce remoulade och i bakfickan hade han chipsen.

Hans lite mera skabrösa Grännalimerick har ofta utsetts till den bästa på svenska: Det bodde en kvinna i Gränna som sin stjärtmuskel så kunde

spänna att hon i detta hål kunde strypa en ål Eller till och med vässa en penna!

En anonym engelsk klassiker som tangerar Einsteins relativitetsteori trycktes i Punch 1923: There was a young lady named

Bright Whose speed was much faster

than light She set out one day In a relative way And returned on the previous

night.

AABBA

Benar vi ut exemplen ser vi att vi har en femradig skämtvers med rimschemat A A B B A. Den som har koll på vers, mått och meter kan tänka på jamber och anapester i första hand, alltså ta-damm och ta-tadamm.

Sista raden ska helst innehålla en överraskande, komisk och gärna absurd eller småsnuskig slutkläm.

Absurditet fanns redan hos den förste berömde utövaren Edward Lear (1812–1888), som ändå aldrig själv använde benämningen limerick: There was an Old Man of Cape

Horn Who wished he had never been

born; So he sat in a chair Till he died of dispair That dolorous Man of Cape Horn.

Otydlig historia

Ingen vet när den första limericken skrevs. Benämningen har länge kopplats ihop med en irländsk soldatsång från 1700-talet som innehåller raden “Will You Come Up to Limerick?”. Modern forskning antyder att versformen ändå inte fått sin benämning av grevskapet eller staden Limerick i Irland. En ganska vag teori är att namnet i stället hänger ihop med det gamla engelska ordet ”limmer” som betyder lurendrejare, skojare och kanalje. För det talar det ofta lite skabrösa innehållet. Versmåttet har existerat länge på de brittiska öarna och kan till viss del hittas i visor från medeltiden. Dagens vedertagna limerickmått finns dokumenterat från slutet av sjuttonhundratalet i både England och Irland.

Edward Lear, brittisk författare och konstnär, började skriva nonsensverser åt barnbarnen till sin gynnare Lord Derby. Verserna gavs ut i bokform 1846 som ”A Book of Nonsense”. Lear har sagt att han inspirerades av en barnramsa som började ”There was an old man of Tobago”.

Han skapade alltså inte limericken, men bidrog i hög grad till att den blev populär. Inte minst på grund av att hans femradiga verser citerades flitigt på pubarna.

Mot slutet av 1800-talet hade många kända författare och skribenter börjat intressera sig för limericken som form. W.S. Gilbert som skrev texterna till kollegan Arthur Sullivans musik använder versmåttet i till exempel operan The Sorcerer (1877): My name is John Wellington Wells, I’m a dealer in magic and spells, In blessings and curses, And ever-fill’d purses, In prophecies, witches, and knells.

Under början av 1900-talet började tidningar, tidskrifter och företag arrangera läsartävlingar, och det bidrog till att lekfullheten i limerickandet ökade. Man kunde hitta både tungvrickare och smarta ordlekar bland de insända bidragen. A tutor who taught on the flute Tried to teach two tooters to toot. Said the two to the tutor, “Is it harder to toot, or To tutor two tooters to toot?”

Lek med formatet

Rigorösa regler i kombination med ett humoristiskt innehåll leder självklart till att många diktare driver med formatet. Här är en svensk: Det var en student ifrån Flen som dikta’ så pennorna ven Professorn blev tvär ”Vad är väl det här? Femte radens sista betonade

stavelse är ju alldeles för sen!”

Hur det går om man kombinerar element från limerick och haiku utan att kunna bestämma sig visar slutligen det här engelska försöket: There was a young man From Cork who got limericks And haikus confused.

DAN KRONQVIST 029 080 1348, dan.kronqvist@ksfmedia.fi