Ett styrkebevis

Så när jag hörde Kimi fräsa ”I can drive, you don’t have to learn me to drive” i radiokontakten med Ferrarifolket kändes det som en befrielse.

Under de år

Keke Rosberg eller Mika Häkkinen körde sina monsterbilar i Formel 1-cirkusen var jag måttligt intresserad av tävlingarna. Ifall jag någon gång kastade en blick på dem var det mest för att jag gärna såg Rosberg hamna tillräckligt långt ner i resultatlistan.

Visserligen representerade han på sätt och vis Finland (må vara att hans son sedermera körde med tysk förarlicens), så jag lät av strategiska skäl bli att högt basunera ut den förhoppningen.

Men jag hade svårt att förhålla mig till hans personliga stil. Ifall jag i tonåren haft några favoriter i F1-serien var det de som haft en helt motsatt utstrålning – Ronnie Peterson och James Hunt.

Och om jag på Kekes tid befann mig på någon bar som visade F1 var det åtminstone inte hans mest entusiastiska anhängare jag ville slå mig ner med. Att höra rop om att någon motståndare borde köra ut och bryta benen väcker ingen sympati hos mig.

Denna upplevelse av att inte höra till har också senare lett till en del del inre konflikter.

Kan jag hoppas att Finlands ishockeylag ska vinna sin match om lagets supportrar på kvarterskrogen för fram synpunkten att Sverige är ett skitland och att alla finlandssvenskar borde städas undan dit. Eller avlägsnas på något värre sätt.

Kan jag då unna just det sällskapet att få jubla och skråla över att Finland gjort mål? Nej. Det kan jag inte.

Jag ser därför sällan på ishockey i TV, och om det sker gör jag det i hemmiljö.

Men när

Kimi Räikkönen kom in i F1-svängen blev det mer intressant att följa med vad som hände inom den branschen. Visserligen hade jag till en början inte mycket till övers för hans avvisande förhållningssätt och sluddrande artikulation, men småningom blev det uppenbart att det här också var en kille som lade ut texten betydligt mindre mjäkigt än de flesta andra förare.

De som bjuder på inlärda klichéer om ”the team” som har gjort ett bra jobb, eller om mjuka däck och en regnskur som ställt till det. Sådana väluppfostrade förare tar under loppen givetvis också snällt emot alla direktiv som ges via radion.

Så när jag hörde Kimi fräsa ”I can drive, you don’t have to learn me to drive” i radiokontakten med Ferrarifolket kändes det som en befrielse. Nästan så jag kom att tänka på rebellen James Hunt.

Något nytt

kontrakt med Ferrari blev det inte den här hösten, också om han under säsongen varit vassare än på länge. Då tänkte väl de flesta att 39-åringen skulle avsluta sin karriär, men inte: i stället överraskade han genom att ”byta ner sig” till stallet Sauber. Så varför ska en man med 100 pallplaceringar i bagaget köra om placeringarna 5-10?

Ja, just det här är en av de egenskaper som gör honom så speciell: han kan gå in och köra också med sämre förutsättningar, Sauber har det här året bara plockat ströpoäng, och ändå njuta av det. Av ekonomiska skäl behöver han ju inte längre göra något alls.