Trump eller Tsipras –tunga namn favoriter till årets fredspris
Ska Nobels fredspris gå till en amerikansk president – igen? Eller ska det uppmärksamma en nyss hållen folkomröstning – igen? Déjà vu-känslan är tydlig när Donald Trump och grekisk-makedonska förhandlare nämns bland favoriterna till årets fredspris.
I september 2017 stod USA:s president i talarstolen i FN och dundrade mot ”rocket man” – Nordkoreas ledare Kim Jong-Un. Några dagar senare anklagade diktatorns land USA för att ha gått ut i krig och lovade att svara med att skjuta ned eventuella amerikanska flygplan.
Bara ett år senare nämns ändå – på allvar – Donald Trump och Kim Jong-Un som tänkbara mottagare av Nobels fredspris. En rad spelfirmor ger låga odds på duon för deras insatser för att minska spänningen på Koreahalvön.
Stöd för att göra Trump till den femte USA-presidenten att få priset finns bland annat hos norska Fremskrittspartiet (FRP). – Det som sker nu är historiskt. Vi måste självklart göra vad vi kan för att bidra till att den här processen ger goda resultat. Det anser jag att vi kan göra genom att sända en tydlig signal – och ge Trump fredspriset, sade stortingsledamoten PerWilly Amundsen till NRK i somras.
Olympiska vinnare?
I den norska Nobelkommittén finns dock för tillfället ingen FRP-medlem. Och skepsisen är stor kring om de övriga, med förra justitieministern Berit Reiss-Andersson (från socialdemokratiska AP) som ordförande verkligen kan tänka sig att prisa Trump. Eller Kim.
Fredspris till världsledare har ti- digare kritiserats i efterhand, som när USA:s utrikesminister Henry Kissinger och Nordvietnams Le Duc Tho belönades 1973. Eller när palestiniernas ledare Yasser Arafat och Israels utrikes- respektive premiärminister Shimon Peres och Yitzhak Rabin hedrades 1994.
Om ändå avspänningen på Koreahalvön ska uppmärksammas nämns Nord- och Sydkoreas olympiska kommittéer, för samarbetet kring deltagandet i vinter-OS i Pyeongchang. Eller rentav Internationella olympiska kommittén.
Folkomröstning
I fjol gick fredspriset till den internationella kampanjen för att avskaffa kärnvapen, Ican, och året före till Colombias president Juan Manuel Santos.
Efter att länge ha setts som tänkbar vinnare ansågs Santos på sluttampen chanslös sedan invånarna i Colombia bara några dagar tidigare sagt nej i en folkomröstning om hans fredsuppgörelse med Farc-gerillan. Ändå fick han fredspriset.
Även i år har Nobelkommittén en folkomröstning i sista stund om en av prisfavoriterna att förhålla sig till.
Premiärministrarna i Grekland och Makedonien – Alexis Tsipras och Zoran Zaev – har redan fått applåder för sitt avtal som kan göra slut på den långvariga låsningen kring Makedoniens namn. Söndagens folkomröstning i frågan kan få stor betydelse för fredspriset.
Flyktinghjälp?
Flera förhandsfavoriter känns också igen, såsom de ryska människorättsaktivisterna Ljudmila Aleksejeva, Svetlana Gannusjkina och organisationen Memorial. Eller organisationer som arbetar med flyktingar och krigsoffer, som Vita hjälmarna i Syrien och Läkare utan gränser.
Norska fredsforskningsinstitutet Prio listar bland andra kongolesiske läkaren Denis Mukwege och yazidiska terrorvittnet Nadia Murad. Högst upp sätter ändå Prio WFP – FN:s livsmedelsprogram.
”Ett fredspris till WFP sätter fokus på det avgörande arbete som organisationen gör för befolkningar som flyr konflikter”, skriver Priodirektören Henrik Urdal.
Fyra fredspris som utlöst kontroverser
Med en rad kontroversiella utnämningar i sin historia är fredspriset det Nobelpris som oftast river upp starka känslor. Några år har valet varit extra omtvistat. Här är fyra av dem.
Europeiska unionen
När EU fick fredspriset 2012 retade det gallfeber på många, bland andra de tidigare pristagarna Desmond Tutu och den nordirländska fredskämpen Mairead Corrigan. Tillsammans med ett antal andra pristagare krävde de att utbetalningen av prispengarna till EU skulle stoppas. Nobelkommittén motiverade sitt beslut med att EU bidragit till fredsbyggande och demokrati i Europa under sex årtionden. EU är ”helt uppenbart inte en av de fredsförkämpar som Alfred Nobel föreställde sig” då han instiftade priset, kontrade motståndarna. Andra pekade på hur EU börjat bygga murar runt sig och hur det rimmade illa med fredstanken.
Barack Obama
Som relativt ny president i USA fick Obama ta emot fredspriset 2009, vilket han själv sade sig vara förvånad över. Världsledande medier instäm- de. Kritiken handlade både om att Obama var så ny i sin roll, men också om att utnämningen kunde ses som politiskt motiverad och som en symbolisk reaktion på den tidigare – hårt kritiserade – regeringen i USA under president George W Bush. Geir Lundestad, ordförande i Nobelkommittén mellan 1990 och 2014, erkände i sina memoarer att han ångrade valet av Obama.
Aung San Suu Kyi
Medan hon fortfarande satt i husarrest gavs Myanmars (Burmas) oppositionsledare fredspriset 1991, för sin ickevåldskamp för demokrati och mänskliga rättigheter i landet som styrts av en hård militärjunta i årtionden. Då var valet inte speciellt kontroversiellt – men i dag är det annat ljud i skällan. Sedan Suu Kyi tog över som Myanmars ledare har hon fått allt skarpare kritik för att inte stoppa militärens agerande mot de muslimska rohingyerna. Krav har framförts på att frånta Suu Kyi fredspriset.
Le Duc Tho och Henry Kissinger
Under pågående Vietnamkrig fick Nordvietnams och USA:s fredsförhandlare 1973 dela på priset i de mest kontroversiella utnämningarna i prisets historia. Tidningen The New York Times döpte om utmärkelsen till ”Nobels krigspris”. Le Duc Tho vägrade att ta emot priset och Kissinger kom inte på utdelningsceremonin. Några år senare, när Sydvietnams huvudstad Saigon föll under de nordvietnamesiska styrkorna, erbjöd sig Kissinger att lämna tillbaka fredspriset, men det godtog inte Nobelkommittén.