Slarvig diskussion om polarisering leder oss vilse
SAMHäLLE Debatten om polarisering och splittring i samhället går het. Det är en diskussion som är viktig att föra. I artikeln ”Polariseringen driver på splittringen i Europa” (HBL 23.9) beskriver Peter Buchert många oroväckande tendenser i Europa, exempelvis hur extremhögern fått den politiska mitten att anpassa sig till denna ytterlighet. Två forskare fördjupar diskussionen om de stora utmaningar EU står inför. Men artikeln inleds på ett märkligt sätt.
I inledningen av artikeln får vi ta del av aktivisten Shana Easts och redaktören Bhaskar Sunkaras tankar. Deras idéer har en tydlig vänsterprägel, vad man skulle kunna kalla en traditionell socialdemokratisk ideologi. East, som har varit aktiv i Bernie Sanders’ kampanj i USA, säger till exempel så här: ”Grundläggande mänskliga rättigheter ska gå före bolagens vinster. Tillgången till hälsovård borde vara en mänsklig rättighet. Alla i stormakten USA ska ha rätt till tak över huvudet, mat och skola. De flesta anser att alla som jobbar heltid ska få en lön man kan leva på, men så är det inte i USA i dag.”
När man läser detta väcks ju den stillsamma frågan om vad detta har med polarisering att göra. På vilket sätt utgör värnandet om grundläggande rättigheter såsom hälsovård och tak över huvudet en del av den polarisering som sägs anfäkta Europa? Om detta är något som anses vara ”den andra extremen” så lever vi sannerligen i mörka tider.
Det som gör diskussionen om polarisering svår att navigera är att ”polarisering” knappast bara fungerar som en neutral beskrivning av samhällets motsättningar. Det finns en nitisk iver att ställa extremvänster mot extremhöger som i dag har nått en sådan omfattning att också de modesta vänsterpartierna (Vänsterpartiet i Sverige och Vänsterförbundet i Finland) ofta beskrivs som en del av polariseringsproblematiken. Indirekt framförs ofta tanken att det är den politiska mittfåran som försvarar den sköra demokratin mot extrema krafter.
Det är alltså bekymmersamt att ett uttalande som ”Grundläggande mänskliga rättigheter ska gå före bolagens vinster” presenteras som en del av polariseringen som sliter sönder Europa. För att på riktigt förstå vilka krafter som skapar splittring i samhället är det viktigt att inte slarva med begreppen och att försöka analysera vilka motsättningar (ekonomiska, sociala och så vidare) som råder i samhället. I artikeln finns det goda exempel på detta, som när forskaren Antto Vihma pekar på den desperation som vuxit fram i många östeuropeiska länder som en följd av emigration och avfolkning.
Att slentrianmässigt betrakta till exempel Jeremy Corbyns och Labours, eller varför inte svenska Vänsterpartiets, framgångar som ännu en bekräftelse på ”polariseringen” får det att se ut som om vi redan visste vad som sliter sönder samhället, och som om det vettiga helt enkelt är att i alla väder välja den politiska mittfårans väg. Problemet i diskussionen om polarisering är inte bara normaliseringen av högerextremt tänkande, vilken förtjänstfullt beskrivs i artikeln. När diskussionen rullar på i invanda spår idealiseras en vagt definierad politisk mittfåra som får representera politisk normalitet i dess sunda form. Risken är alltså att ”polarisering” i dag är en så etablerad berättelse om samhällets problem att vi drar alla fenomen över samma kam utan att stanna upp och tänka efter.
MIO LINDMAN Åbo
SVAR Jag tackar för responsen och tar till mig kritiken även om jag inte omfattar den till fullo. Vi är överens om att Shana Easts ideologi är allt annat än extrem. Att den på en amerikansk politisk skala likväl ligger ute i vänsterperiferin visar snarare hur långt högerut de bägge amerikanska partierna ligger, hur mycket bredare den politiska skalan är i Europa.
Att krafter av olika valör på vänsterkanten stiger fram samtidigt som partier långt till höger vunnit inflytande i både USA och Europa utgör ändå en del av samma mönster, fast på olika skalor.
Jag håller med Mio Lindman om att man ska vara försiktig med begrepp som polarisering och inte dra alla över en kam, men jag hävdar att en polarisering trots allt pågår. Exempelvis i Sverige var Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets valsegrar förmodligen följden av att många uppfattade dem som de enda partierna som inte hade prutat på värderingarna i invandringsfrågan.
Det ligger inget extremt i att en del väljare rör sig vänsterut när extremhögerns normalisering av invandringskritiken har färgat de övriga partierna. Men när andra väljare samtidigt rör sig högerut breddas det politiska åsiktsspannet, därav polariseringen. Att artikelns slutsats vore att det enda vettiga i det läget är att rösta på den politiska mittfåran håller jag inte med om.