Du-reformen förenklade för alla
Säg du till alla utom till kungafamiljen. Så lyder språkvetaren Maria Fremers tips till den som besöker Sverige drygt 50 år efter den så kallade du-reformen.
”Hela Sverige började säga du den 3 juli 1967 när Bror Rexed som nyutnämnd generaldirektör vid Medicinalstyrelsen lade bort titlarna med hela personalen.”
Så lyder populärversionen av dureformen, men i verkligheten hade språkbruket börjat förändras långt tidigare och förändringen fortsatte ett bra tag efteråt. Det säger Maria Fremer, språkvårdare vid Institutet för de inhemska språken, som vill nyansera bilden av förändringen i sin doktorsavhandling som ska godkännas vid Helsingfors universitet senare i höst.
Exakt hur snabbt och hur frekvent svenskarna verkligen började dua varandra är inte känt, och det går inte heller att ta reda på efteråt. Däremot kan Maria Fremer genom att analysera reklamoch husmorsfilmer se att övergången i dem skedde successivt från 1950-talet till 1970-talet. Hon tar fasta på några av de drag som var förknippade med övergången.
En gängse uppfattning, säger hon, är att övergången i tilltal primärt gick från titel till du. Man slutade att tilltala folk herrn, frun eller professorn, och började i stället säga du.
– Niandet hade däremot aldrig varit särskilt populärt eftersom det användes nedåt i hierarkier. En kund kunde nia kundbetjäningen och en chef sin anställda. Därför har det en negativ klang som folk inte gillar.
Dina känslor, ert förnuft
Maria Fremers analys av språkbruket i reklamfilmerna är ändå att den gängse uppfattningen inte är helt korrekt. I Sverige duade och niade man de facto parallellt, och det följde rentav ett mönster:
– Duandet är vanligt i gamla reklamfilmer som vädjar till känslorna, i reklamer som ska roa, vara lite skojiga eller rimma. Duandet förekommer också när reklamen vill väcka oro, till exempel för vad som kan hända om du inte köper en försäkring, säger hon.
I reklam som vädjar till förnuftet är niandet vanligare. Titeltilltal skulle inte heller ha funkat eftersom en så enkel titel som herrn eller frun skulle ha exkluderat hälften av tittarna, påpekar Fremer. När reklamfilmen spelades upp inför en biopublik var det inget hierarkiskt stigma förknippad med niandet.
Ett utmärkt exempel på en kombination av båda formerna är en tugggummireklam från 1956. Det är Alice Babs som redan elva år före Bror Rexeds tal duar publiken i en inledande sångsekvens, men när hon i slutet av samma reklamfilm uppträder som butiksbiträde niar hon kunden.
Så småningom minskade niandet, och duandet slog igenom på bred front.
– Man gick från ett komplext system till ett enkelt system där duandet duger i alla sammanhang, säger Fremer.
Titulerandet försvann. I dag används det endast i skämtsamma sammanhang, och vid tilltal av medlemmar av kungafamiljen.
– Ibland händer det att journalister bryter mot tituleringspåbudet och duar någon av kungligheterna, men niar dem gör man inte, säger Fremer.
Däremot har niandet gjort en viss comeback bland yngre människor i serviceyrken.
– Äldre personer, som minns det hierarkiska niandet, kan uppleva det här som ett så markant stilbrott att de blir kränkta och reagerar. Niande har så länge varit så ovanligt i Sverige att många kommer ihåg om de har utsatts för det någon enstaka gång, säger hon.