Att baka katedraler

”Förhoppning” heter en dikt av Edith Södergran, ur Septemberlyran (1918). Den hör till hennes mest älskade och det är lätt att förstå varför. Bildspråket är djärvt. Här kavlas ärmar upp för att av diktens jäsande deg knåda till något stort. ”Innan jag dör / bakar jag en katedral.”

Det är bland annat det djärva kastet mellan förhoppning och förvissning som gör det. Katedral ska det bli. Här är ett diktjag som har upptäckt sina dimensioner.

Men hur upptäckte hon bilden? Katedralbakning är inte någon känd syssla. Eller kanske ändå. Södergran kan ha tagit tyskan till hjälp. Det gör hon rätt ofta, i ordval, syntax, grammatik. Någon gång stjälper det mer än det hjälper. Någon gång blir det mera drastiskt på det viset, som när jaget i en dikt ligger inte på magen utan på buken. Så gör man på tyska.

Södergrans ”Förhoppning” följde mig på vägen när jag nyligen körde längs Tysklands numera inte så långa Östersjökust, från Lübeck till Usedom. Inte minst tack vare Hansans under flera sekler expansiva ekonomi kantas kusten av ett rart pärlband av burget byggda medeltida rödtegelkyrkor. De lanserar sig lite olika. En är köpmännens och rådets rika kyrka (St. Nikolai i Stralsund), en är stolt vittnesbörd om ett världskulturarv (St. Nikolai i Wismar), en är kort och gott pärlan (münstern i Bad Doberan). Och så har vi Mariakyrkan i Lübeck, de gotiska tegelbasilikornas moder. Stoltheten är gemensam.

Gemensamt är också murteglet, der Backstein, den bakade stenen av bränd lera. Södergran – så här vill jag tänka mig – har tagit en språklig septemberlyra, slagit en båge från tyska till svenska och gett liv åt en död metafor. De flesta språk är ”möddingar”, fulla av döda metaforer. Stolsben är en sådan döding, gripa tillfället en annan. ”Förhoppning” ger en grundkurs i metaforåterupplivning. Tegel upphettas, bränns, det vill säga bakas; den som bakar har deg; deg har fått jäsa. Allt detta är hantverk: den tyska gotikens basilikor är lika handgjorda som Södergrans dikt.

Min Östersjörutt är känd som Route der Backsteingotik, men den är i själv verket bara en delsträcka på tegelgotikens Europaväg (se www.eurob.org). Som rum är Östersjön ett och odelbart. Bland annat ingår ju Åbo domkyrka, en av många Mariakyrkor, fullt igenkännligt i sammanhanget.

Om man kan lämna gotiken och i stället ta fasta på bakad sten i sakralt bruk kan man komma mycket närmare Edith Södergran och hennes upplevelsevärld. År 1907, samma år som hon började dikta, invigdes Kyrkan på blodet i Petersburg på den plats där Alexander II mördades, nära hennes skola. Gotiskt himlasträvande är den väl inte, men nog bakad i mörkrött tegel. Den bakades för övrigt av den ryske arkitekten Alfred Parland. Dennes broders sonson Henry skulle sedermera liksom Edith berika den finlandssvenska modernismen med varierade språkliga ursprung.

”Den tyska gotikens basilikor är lika handgjorda som Edith Södergrans dikt Förhoppning.”

CLAS ZILLIACUS

litteraturvetare