Handskarna åker minsann av
A Prayer Before Dawn är en fängelse- och boxningsfilm som är lika brutal som den är våldsam. Som upplevelse är det så intensivt och autentiskt att man inte har en chans att värja sig. DRAMA/BROTT
A Prayer Before Dawn
HHHII Regi: Jean-Stéphane Sauvaire. Manus: Jonathan Hirschbein, efter en bok av Billy Moore. Foto: David Ungaro. I rollerna: Joe Cole, Pornchanok Mabklang, Vithaya Pansringarm.
■ A Prayer Before Dawn heter filmen, men titeln till trots är det ont om andliga utsvävningar. De facto bygger filmen på en självbiografi av Liverpoolsonen Billy Moore, slagskämpe och knarkare, mångårig fängelsefågel.
Färden här går till Bangkok och dess mean streets där Joe Coles pugilist förbereder sig för ännu en illegal muay thaifajt, som sig bör med inspiration hämtad ur förbjudna substanser.
I Thailand är detta allt annat än en god idé, och innan vi vet ordet av har en polisstyrka slagit in dörren där hemma. Sinkabirum nästa och som det råkar sig är Klong Premfängelset, ”Bangkok Hilton” i folkmun, ingen semesterby.
Vi talar om en svårt överbefolkad håla med celler som inrymmer tiotals fångar, de flesta av dem toktatuerade yrkesbrottslingar som inget har att förlora – eventuellt med undantag för svendomen.
Döden är ständigt närvarande plus att fångvaktarna är korrumperade. Därav ett erbjudande som går ut på att till priset av några cigarettaskar spöa muslimska medfångar – de sabbar affärerna.
Inte för att Billy Moores knytnävar går obemärkta förbi. Han förflyttas till fängelsets boxningsavdelning, en flytt som medför diverse privilegier. För känslostormarna står Pornchanok Mabklangs ”ladyboy”, det närmaste man kommer en kvinna.
Ett är säkert: A Prayer Before Dawn, i regi av fransmannen JeanStéphane Sauvaire, ber inte direkt om tittarnas sympatier. Filmen är lika brutal som den är våldsam, lika illusionslös som kompromisslös.
Men någonstans på vägen är man benägen att kapitulera. Det är inte bara det att Sauvaire låter bli att smöra till det, att upphöja den brittiska bråkstaken till en hygglig prick (det är han inte). Berättarmässigt är filmen så till den grad intensiv att man som tittare inte har en chans att värja sig.
Till det kommer den olidligt autentiska miljöskildringen, komplett med (ex)fängelsefåglar som av allt att döma missat grundkursen i sociologi. Det blir inte mera streetkreddigt än så här.
Man behöver inte nödvändigtvis köpa devisen om att ”(thai)boxningen gör dig till en bättre människa” men filmen i sig tarvar i sin autenticitet uppmärksamhet. Jämfört med A Prayer Before Dawn framstår Alan Parkers Midnight Express som Barnen i Bullerbyn.