Vita privilegierade män
”White male privilege” är ett uttryck man kunnat läsa mycket om på sista tiden. Det handlar i korthet om en vit (medelålders) mans verklighet och hur man från den positionen ofta kan ha svårt att förstå någon annans verklighet. Speciellt deras som är mer utsatta.
Som vit man representerar man den västerländska normen och oftast den högsta i en hierarki. Det leder till att man, även om man egentligen är välmenande, inte kan förstå varför någon annan har det svårt – eller kanske viktigare – inte förstår varför någon inte ändrar på en dålig sak i sitt liv.
De senaste veckorna har vi kunnat följa med två sådana diskussioner, en lokal och en internationell. Den lokala versionen gäller naturligtvis det misstroendevotum som minister Soini inte fick, eftersom ett gäng andra vita medelålders herrar tyckte så. Den internationella versionen är naturligtvis cirkusen kring Brett Kavanaugh och hans eskapader på väg till högsta domstolen i USA.
I båda fallen verkar det vara samma grundproblem: de medelålders vita gubbarna tycks inte förstå att beslutet de tagit strider mot rättviseuppfattningen hos en stor skara medborgare. De kan ha rätt när det gäller någon teknikalitet i röstningsförfarandet, men verkar missa den stora poängen. Den stora poängen är att man måste våga stå bakom något, öppet och helhjärtat. I båda fallen verkar beslutsfattarna tycka att ”jo, visst är det problematiskt att han beter sig dåligt, men denna röstning handlar om något annat”. De tänker antagligen att de kan bryta ut denna enskilda sak ur helheten och att allmänheten kommer att förstå att detta är en enskild och separat sak (men att de nog annars är snälla och förstående gubbar).
Tyvärr tror jag att de har fel. Och en grundorsak är att de helt enkelt inte förstår hur någon annan tänker. Nu råkar jag själv vara en medelålders vit man, så jag kan naturligtvis inte tala av erfarenhet, men de flesta i min omgivning säger att röstningen i riksdagen handlade i deras ögon om vad Finland som nation står bakom. Om man tillåter den utrikespolitiska ledaren åka runt och säga något som inte är i linje med vad som är gemensamt överenskommet, kan man inte sedan säga att man inte godkänner det. Man kunde också ha röstat emot. Men om man röstat för förtroende har man godkänt det. Så enkelt är det, sett ur en väljares perspektiv.
Vi har många intressanta val att se fram emot – i november i USA och i april i Finland. Då kommer säkert samma diskussion att förs på många andra håll.
I båda fallen verkar det vara samma grundproblem: de medelålders vita gubbarna tycks inte förstå att beslutet de tagit strider mot rättviseuppfattningen hos en stor skara medborgare.