Intelligenstest kan höja självkänslan
Tiia Hurme importerar hårsmycken från Kina. Viliina Lilja arbetar som IT-konsult, men en sak förenar kvinnorna – de hör båda till den två procent av finländarna som är intelligentare än alla övriga.
Som barn eller tonåring tänkte Viliina Lilja inte på om hon var intelligent eller inte. Skolarbetet löpte lätt, och det kändes inte konstigt.
– I tjugoårsåldern märkte jag sedan att jag tänker snabbare än andra, säger Lilja, som har studerat IT och internationellt ledarskap. I dag arbetar hon som IT-konsult och är testansvarig för föreningen Mensas intelligenstest.
Lilja visste att hon processar information snabbare än andra, men när hon för tolv år sedan tog sig för att göra ett standardiserat intelligenstest blev hon ändå överraskad.
– Jag hade inte väntat mig ett sådant resultat, men svaret har hjälpt mig att förstå en del saker i mitt liv. Jag har alltid upplevt att jag är lite annorlunda än de flesta andra. Som barn och ung var jag inte alls intresserad av samma saker som andra och tyckte inte om att titta på samma tv-program som alla andra. Jag trivdes inte med alla andra människor – och gör det inte nu heller.
Blir du irriterad över att andra tänker långsamt?
– Intelligens är en personlig fråga, men testresultatet gav mig en förklaring till varför jag är frustrerad i vissa situationer. Det hjälper mig att veta att mina egna tankar går i lite annorlunda banor än andras.
”Begåvade barn behöver stöd”
Lilja säger att det är rätt meningslöst att göra ett intelligenstest för att sedan slå siffrorna i bordet och jämföra med arbetskamraterna.
– I det nuvarande testet hos oss ska man få en intelligenskvot på över 130 för att veta att man är intelligentare än 98 procent av befolkningen. Bara kvoten säger ändå inte allt, det finns andra test med annan standardavvikelse än vår 15. Och varför skulle det vara relevant att jämföra sitt resultat med en annans?
Lilja säger att definitionen av intelligens kan ses som ett filosofiskt problem.
– Det finns två sätt att se. En intelligenskvot känner igen en allmän intelligens som närmast kan förstås som en förmåga att lösa problem i största allmänhet. Det andra sättet delar in intelligensen i olika typer. Då talar man om matematisk intelligens eller musikalitet. Själv tycker jag att båda teorierna är relevanta och kompletterar varandra. Ibland talar vi om emotionell intelligens, hur ser du på det?
– Det finns egentligen ingen riktig vetenskaplig forskning på det där, men det handlar om engelskans uttryck interpersonal skills, alltså en kunskap att känna igen andras känslor och tankar.
Tio år efter sitt eget test bestämde sig Lilja för att bli aktiv i Mensa och ställde upp som testare. Nu sitter hon i föreningens styrelse och är ansvarig för testningen i hela landet. Finländarna är nämligen intresserade av att veta hur smarta de är.
– Det tog tio år för mig, men jag gick med i föreningen för att jag tänkte att jag behöver göra något av att jag är intelligentare än andra. Att säga så kan få folk att höja på ögonbrynen. Intelligens är väl inget man skryter med hos oss? Lilja släpper loss ett litet leende.
– Det sägs att det snabbaste sättet att förlora ansiktet i vår kultur är att skryta med sig själv. Det tycks finnas något slags tabu kring intelligens, men intelligens är inget konstigare än en genetisk egenskap. Vi kanske borde tala mer om intelligens. Till exempel begåvade barn behöver stöd för att känna igen sin begåvning.
Hurdan är en typisk Mensamedlem?
– Medlemmarna är av alla slag, men personer i akademiska yrken är kanske aningen överrepresenterade. Kvinnor är lite underrepresenterade i förhållande till män, men det finns ingen anledning att tro att det speglar intelligensen. Kvinnor låter sig helt enkelt inte testas lika mycket som män. Åbobon Tiia Hurme fick sitt Mensatest till födelsedagen för ett drygt år sedan.
– Jag har aldrig uppfattat mig som intelligent, tvärtom har jag ofta tänkt att jag är en riktig blondin. När jag sedan fick testresultatet blev jag lite skakig. Det var full pott.
Hurme arbetar med att importera bland annat hårsmycken från Kina. Med en bakgrund i konståkning coachar hon dessutom både unga konståkare och ishockeyspelare.
– Jag har ingen akademisk utbildning, hade ett medeltal på 8,2 i skolan och har alltid gått där ribban är lägst. I skolan satt jag ofta och tittade ut genom fönstret.
Testresultatet fick Hurmes självkänsla att växa. Nu känner hon sig inte längre underlägsen och osäker i diskussioner med högre utbildade personer. Hon skämtar fortfarande om sig själv som dum blondin, men nu vet hon att hon inte är det. Hon har också insett att det hon tänkt på som lättja kanske mer handlar om att hon helt enkelt inte ids engagera sig i sådant som känns ointressant.
– För allt jag fattar intresse för, det sätter jag in mig i snabbt och omsorgsfullt. Vad jag ska göra med min intelligens vet jag inte riktigt än. Jag vill inte skryta, men jag döljer inte resultatet heller. Ibland tänker jag att jag skulle vilja slå en signal till någon av de lärare som inte fick mig engagerad och berätta om mina poäng.