Hitta kalven och se upp för dina snuskiga böjelser!
Häromveckan var jag på bokmässa i Göteborg, och vad jag erfor där kommer ni att få läsa om i detalj bland annat i Bokextra som utkommer om några veckor.
Men lite språkhyfs vill jag bjuda på redan nu. Den svenska författaren och filosofen Aleksander Motturi skriver i en essä i GöteborgsPosten (29.9), ”Myllret där röster dränks”, om hur mässledningens beslut att porta högerextrema Nya Tider i år visserligen var ett steg i rätt riktning, men också aktualiserar behovet av alternativa litteraturarenor, och en tolkning av yttrandefrihet där litteraturen ”snarare än dess varufiering” står i centrum.
Varufiering är ett annat ord för kommodifiering, som betyder att omvandla varor, tjänster, idéer och medvarelser till produkter eller handelsvara. Det är ett fint och nyttigt begrepp och mycket användbart i nyliberalismens era. Samhällets basfunktioner som skola och hälsovård, kärleken, döden, naturen, fortplantningen, olika aspekter av kommunikation och delaktighet i samhället, liksom kultur, konst och upplevelser kring dem, har säkert alltid tillskrivits en kommersiell aspekt som varor. Men snart finns det inget offentligt (politiskt) språk för att tillskriva dem något annat värde över huvud taget. (Bara glöm alltså det där med medborgerliga och mänskliga rättigheter – i en genomvarufierad värld finns inga andra rättigheter än de du eventuellt har som kund.)
Ett annat bra ord som Motturi använder är traumafetischism, ”det mediala landskapets besatthet vid alarmistiska, klickgenererande och sensationella nyheter”.
Och här kan man inte bara skylla på kapitalismen, påpekar han:
”Det finns många syndabockar och orsaker att analysera, alla är inte underkastade kapitalets villkor, utan vissa drivs fram inom ramen för det offentliga, vilket sammanhänger med att detta begär växer ur djupt rotade mänskliga villkor. Den perversion som går under beteckningen voyeurism, och som i en av sina avarter riktar blicken mot vår tids stora trauman – flyktingkatastroferna, terrorismen, hungersnöden, gängvåldet – genomsyrar inte bara bokbranschen i en postpolitisk samtid, utan är djupt rotad i vår kultur. Resultatet av denna trängtan efter våldsberättelser är inte bara att de fördömdas röster alltid kommer till uttryck (blir litteratur) när de kan inordnas i det prefabricerade spelet mellan offer och förövare, de förföljda och terroristerna, eller vanligt folk och de andra, främlingarna, som utgör ett potentiellt hot mot svenskheten. Mer sällan blir dessa röster litteratur bortom spelet med de mallade rollerna.”
Se alltså upp för dina snuskiga böjelser! Traumafetischism är osund och trubbar av din uppmärksamhet på världens komplexitet och på andra människor röster. Dessutom tycker jag den verkar vara besläktad med underhållningssorgen, den kollektiva njutningen i att påstå sig känna sorg över allehanda kända personers bortgång, när det man känner är voyeuristiskt intresse, lätt obehag eller i bästa fall allmänmänskligt medlidande. Helt schyssta känslor, men något annat än sorg.
Hitta kalven – bokpris utlovas!
Bästa läsare, ni kan säkert hjälpa mig att komma ihåg något jag tror jag vetat och glömt. ”Kanske, kanske kalven dör, kanske, kanske inte” – varifrån kommer det uttrycket och vad betyder det? Hur brukar ni använde det? Jag såg det nyligen användas som en varning för alltför snabba slutsatser och vidlyftiga spekulationer, med innebörden ”vänta och se, vi behöver fler fakta” – eller bara ”allt är osäkert”.
Men hur kalven kommer in i det här är alltså oklart. Carola Ekrem som förvaltar skatten av ordspråk och talesätt på Svenska litteratursällskapet tycker liksom jag att det här ringer en klocka, men långt borta. I hennes bok från i fjol, Många krokar i långdansen: Finlandssvenska ordspråk och talesätt, finns ”Vit kalv och röd, vill han ej leva så får han dö”, som relaterar till samma tankegång. Och så en wellerism som möjligen tangerar temat: ”Vi ska vänta och se, kanske gubben dör, sa doktor Limnell”.
Bland dem som hjälper oss hitta kalvens ursprung och/eller berättar om särskilt saftiga tillämpningar lottar jag ut trevliga bokpris, så mejla mig (pia,ingstrom@ ksfmedia.fi). Men vem var den bryska doktor Limnell då?