Myternas Chelsea Hotel födde musikalisk skatt
Teater Viirus har skapat en underhållande, förtjusande och musikaliskt högklassig liten konserthelhet som efter några föreställningar på Busholmen åker ut på turné. Showen passar i många olika lokaler och kommer garanterat att bli omtyckt av många.
Översättningar, arrangemang, musik och sång: Emma Klingenberg, Niklas Häggblom, Robert Kock. Teknik: Robin Reuter, Atte Pukero. Teater Viirus 5.10.
Föreställningen Chelsea Hotel har ett läckert och fruktbart utgångsläge, nämligen vad annat än legendariska Chelsea Hotel i New York, hemvist för allehanda artister och kulturpersonligheter sedan början av 1900talet. På 1960- och -1970 talen vistades många av de främsta amerikanska musikerna på hotellet.
Låtarna som hörs i den aktuella föreställningen är skrivna av hotellgäster som Leonard Cohen, Joni Mitchell, Patti Smith, Jim Morrison och många fler. De är översatta till levande, överraskande finlandssvenska och framförs av tre hängivna, begåvade multimusikaliska förmågor: Emma Klingenberg, Niklas Häggblom och Robert Kock.
Viirus förra, uppskattade turnéproduktion Berömda lögner (2011– 2013) bjöd på Bob Dylan på svenska, men nu är låtvalen mer vågade och mer varierande. Det är inte de allra största klassikerna som kommit med på repertoaren, vilket känns uppfriskande. Samtidigt tar jag också tacksamt emot vissa självklara låtar, som till exempel just Chelsea Hotel av Leonard Cohen.
En höjdpunkt är den häftiga tolkningen av Jefferson Airplanes White Rabbit, sprängfylld med energi och också humor. En favorit är också The Doors-tolkningen om människorna som är udda, samt Iggy Pops resenärslåt.
Musikalisk mångsidighet
Arbetsgruppens research har burit frukt i form av anekdoter varav vilka flera åtminstone för mig är nya och intressanta, och det avslappade mellansnacket binder ihop låtarna till en rolig berättelse om hotellet.
Inte nog med att arbetsgruppen gjort nya översättningar och arrangemang, de framför också låtarna i olika genrer med verklig proffsighet och ger prov på sin musikaliska bredd.
Emma Klingenbergs röst både klingar änglalikt klar och visar att den också har verklig styrka (som till exempel i just White Rabbit). Nästan innan en Joni Mitchell-låt börjar vet man att det är Joni Mitchell,
så lik låter Klingenberg, samtidigt som hon alls inte kopierar utan gör en egen tolkning. Hon är helt enkelt en gudabegåvad sångare, underbar att lyssna till.
Niklas Häggblom har sin helt egen sångstil, charmerande i sin otämjdhet, och ger verkligen järnet speciellt under encoren. Robert Kock är stadig och varm.
Mängden instrument på scenen och i musikernas händer är imponerande. Klingenberg spelar åtmins- tone melodika, piano och xylofon, Häggblom trumpet, gitarr, kontrabas, fiol och dragspel och Kock elgitarr, gitarr och kontrabas (glömde jag något nu?).
Tempot i föreställningen och växlingen mellan lugna och mer fartfyllda låtar fungerar och gör föreställningen tillräckligt dynamisk. Jag väntar nyfiket på vad som bjuds på som nästa godbit. Medan mellansnacket så klart är inövat, känns det ändå genuint och som att föreställ- ningen skapas här och nu för oss. Under turnéns lopp slipas säkert framförandet ännu lite till och trion blir ännu mer bekväm med materialet. Med detta inte sagt att något på något vis inte skulle sitta redan nu; Chelsea Hotel är en föreställning som gör en varm om hjärtat och passar perfekt för de allt mörkare höstkvällarna.