Med gåspenna och skrivmaskin
”Hur ska det gå med den finlandssvenska litteraturen? Åt helvete, av allt att döma.” Så sant, formulerat av Runar Schildt i ett brev till Henning Söderhjelm, även om jag ville tillägga att det för den, som för det yndiga landet Danmark, går i första klass.
Men tillåt mig börja från början. En vän med kamera bad mig ställa mig vid stora bokhyllan i vardagsrummet och ta ut en bok. Det gjorde jag. Men till min blandning av skam och glad förväntan såg jag att boken i min hand var Gunnar Mårtensons antologi Med gåspenna och skrivmaskin, undertitel Brev åren 1808–21941. En bok som sett dagens ljus 1943 men alltjämt var ouppskuren.
Dock inte länge till. Skära upp böcker är en källa till stor glädje, i vår tid en allt sällsyntare lyx. Med min goda metallkniv, inköpt 1976 på Kennedy Space Center i Florida, inledde jag min genomgång av en fantastisk guldgruva. De första och de sista breven är skrivna i fält, av män som var märkta av ödet, börjande med soldaten Jonas Ströms brev till sin fästmö: Fram till sitt slut tjänande i Jakobstads kompani av Wasa regemente, där ”den nåderika Guden förlänt mig en självönskelig hälsa intill dato och bevarat mig från allan fara.”
En vacker formulering! Av sådana är Gunnar Mårtensons bok slösande rik. Själv var han journalist och författare till en hyllmeter böcker, som HBL-kåsör känd under signaturen Tuus. Sammanställningen av breven är en kulturgärning av rang. Bara att välja eller sluka alltihop. Sedermera professorn Immanuel Ilmonis långa rapport från Åbo brand, Runebergs glödande kärleksbrev till sin älskarinna Emilie Björkstén, Elias Lönnrots epistel till fru arkiatrinnan Eva Agata Törngren om livet i Kajana, den blide Topelius försvar av dödsstraffet. Och vad sägs om Johan Jakob Nervanders polemik mot Snellmans och dennes meningsfränders finskhetsvurm? Du, R. Tengström, Elmgren, Berndtson kunnen ej förstå en finsk bok utan lexikon och ej felfritt skriva ett blad …
Finskan i all ära, men nu har jag med andakt sprättat upp en svensk bok, där vår språkliga kultur firar de största triumfer. En i sanning förnämlig samling ordkonstnärer, från män i staten till en sju års pilt. Ingen mindre än lille Karl, K.A. Tavaststjerna, i sin julhälsning 1867 till en frånvarande far: Jag låvar att jag skall varda god och beselig och icke ranka stolarna och icke söndra glas och icke vräka mig och aldrig mera varda obeselig och ickeranka på gungstolen. Och icke äta med fingrarna.