Ett oumbärligt evenemang

”Alla de unga hugade manusförfattarna på plats vädrade i alla fall morgonluft. De är bara att gratulera. Önskar att jag själv haft ynnesten att lyssna till alla dessa utländska superproffs när jag var tjugo och tog mina första stapplande steg i skrivandet

Helsinki Script, seminariet som är vikt för tv-serier, gick i höst av stapeln för tredje gången. För varje år känns tillställningen allt mer som den perfekta starten på hösten.

Skälen är uppenbara: ett ambitiöst och välplanerat program, intressanta utländska föreläsare varav nästan samtliga är toppnamn inom branschen, samt givetvis möjligheten att träffa kolleger och utbyta erfarenheter. Tillställningen rekommenderas kort sagt för alla som ägnar sig åt skrivande i någon form.

Själv har jag alltid haft stort utbyte just av manusförfattare. Redan tidigt slukade jag dramaturgiböcker skrivna av garvade Hollywoodproffs; de hade en uppfriskande osentimental syn på arbetet som tilltalade mig, antagligen för att jag själv på den tiden var en blåögd romantiker med en synnerligen bristfällig inblick i yrket. När jag häromåret ögnade igenom gamla dagböcker från den här tiden hittade jag följaktligen en hel del bekanta citat ur dessa verk. En del av dem har jag under olika perioder haft uppnålade på väggen i mitt arbetsrum. ”Ju mer man vet, desto bättre blir ens språk.” ”Rädslan för den tomma bildskärmen är rädslan för livet vi inte vågar leva.”

”Att skriva är en process där man säger de saker som inte kan sägas.”

Lika slående oneliners kanske man inte fick höra på Savoy den där septemberfredagen, men annat matnyttigt nog – från danske Adam Prices redogörelser för den smått kaotiska produktionen av Herrens väg till italienaren Barbara Petronios analys av bakgrunden till Netflixserien Suburra som skildrar Roms undre värld. Intressant var även att höra hur Finlandsbördige Alexander Lindh överfört den norska succén Skam till tyska förhållanden eller att ta del av engelske Tony Grisonis smått absurda skildringar av samarbetet med Paolo Sorrentino i Den unge påven.

Mycket av diskussionerna kom att handla om osäkerheten som branschen genomlider just nu, samtidigt som man dignar under mängden av serier som sköljer över marknaden. Enbart i USA producerades nästan 500 nya tv-manus 2017, dubbelt så många som för sju år sedan. I Finland har volymen på inhemska dramaproduktioner ökat med 400 procent på fem år och efterfrågan på nya manusförfattare är stor efter succéer som Karppi och Sorjonen.

De som uppträder på sådana här evenemang har i förstås regel en uppsjö framgångar i bagaget. Misslyckanden talas det mindre om. Ändå är branschen stenhård och de allra flesta idéer når aldrig produktionsstadiet – inte nödvändigtvis för att de vore dåliga utan framför allt för att pengarna tryter. Många författare kan följaktligen tvingas jobba med ett halvdussin manus samtidigt, en psykologiskt jobbig situation som kräver starka nerver.

I pausen stod jag och samtalade med en kollega vars mångåriga manusprojekt nyligen havererat; den utländska samarbetspartnern hade i sista stund dragit sig ur och min kompis arbete rann ut i sanden. I samma veva fick jag höra om ett flertal kolleger i medelåldern som tröttnat på osäkerheten och lämnat yrket de senaste åren. En hade blivit långtradarchaufför, en annan börjat köra spårvagn. En tredje hade sadlat om på ännu mer drastiskt vis genom att inrätta sitt permanenta kontor framför ölstopet på kvarterskrogen.

Man önskar att åtminstone någon av dem hade suttit där på Savoy och återfått gnistan.

Alla de unga hugade manusförfattarna på plats vädrade i alla fall morgonluft. De är bara att gratulera. Önskar att jag själv haft ynnesten att lyssna till alla dessa utländska superproffs när jag var tjugo och tog mina första stapplande steg i skrivandets värld. Mårten Westö är författare och översättare.