Som intervjuobjekt – ja, också det ordet tål att smakas på, inser jag nu – kan jag däremot vara besvärlig: inte nog med att jag insisterar på att få intervjuerna till genomläsning, inte sällan insisterar jag också på att omformulera de repliker som lagts

”Men som Gulliksen konstaterar är vi alla (över)känsliga för hur vi framställs av andra, vi vill vara subjekt, inte objekt för andras projekt. Särskilt känsliga är vi för hur andra får oss att låta.”

MERETE MAZZARELLA

Författare och kolumnist

Norge må ha världens mest kända författare av autofiktion – Karl-Ove Knausgård – men enligt den norske författaren och redaktören Geir Gulliksen (som skrivit en högintressant essä, En obehaglig fiktion) är norrmännen innerligt trötta på hela genren.

Till den grad trötta att de inte längre orkar skilja mellan de olika sorterna, till exempel romaner som ger sig ut för att vara rent självbiografiska, eller romaner som snarare leker med de biografiska förväntningarna eller romaner som mer eller mindre tydligt omformar författarens erfarenheter till fiktion. Alltsammans dras nu över en kam och benämns med att samlande skällsord, nämligen ”verklighetslitteratur”. Att skriva ”verklighetslitteratur” ses i dag som något förkastligt, menar Gulliksen; det är att utlämna privata upplevelser som bort få förbli privata.

Men (och det är här jag personligen blir engagerad) han skriver också om hur det känns att vara en biperson i någon annans roman – Karl-Ove Knausgårds, nämligen. I första delen av Min kamp berättar Knausgård om hur Gulliksen antar hans debutbok och hur de samtalar om bokens omslag. I essän refererar Gulliksen först samtalet: ”Karl-Ove säger att han gärna vill att hans bror och en vän ska göra omslaget och jag frågar med uppenbar skepsis om hans bror är grafiker. Karl-Ove svarar ja och försäkrar mig att hans bror och dennes vän är skickliga”, men så citerar han sin egen replik som den återges i romanen: ”– Vi kan göra så här, sa Gulliksen. De gör ett förslag, och så tittar vi på det. Om det är bra, ja, då är det ju inget problem.”

Det är den här repliken som väcker en stark reaktion hos Gulliksen: ”Till och med nu när jag sitter och knackar in repliken på min egen maskin blir jag pinsamt berörd. Jag talar ju inte så. Jag är inte sån. Så självsäker, så överlägsen och auktoritär, en uppblåst förlagsman. Är jag det? Var jag det? Kanske var det bara det att jag gjorde ett sånt intryck på Karl-Ove?”

Och han fortsätter: ”Ren när jag läste meningarna för första gången, i manuskriptet, tänkte jag samma sak. Men lyckligtvis tänkte jag också: Det betyder ingenting. Vem bryr sig? Men det gör alla, alla vill helst uppfattas på samma sätt som de uppfattar sig själva. Jag var en biperson och hade en liten roll i handlingens utkant, men ändå var det obehagligt att bli omskriven.”

Episoden är intressant eftersom de flesta läsare knappast lär uppfatta Gulliksens replik som komprometterande. Men som Gulliksen konstaterar är vi alla (över)känsliga för hur vi framställs av andra, vi vill vara subjekt, inte objekt för andras projekt. Särskilt känsliga är vi för hur andra får oss att låta. Själv finns jag med som biperson i en av Jörn Donners romaner – dock inte under eget namn utan som kritikern Isabella Parmigiano.

Det betonas starkt att jag är en kvinnlig kritiker med (smått besvärliga, möjligen också löjeväckande) feministiska böjelser men om jag minns rätt förunnas jag inga repliker. Är det möjligen därför jag enbart kände mig road, inte kränkt? Som intervjuobjekt – ja, också det ordet tål att smakas på, inser jag nu – kan jag däremot vara besvärlig: inte nog med att jag insisterar på att få intervjuerna till genomläsning, inte sällan insisterar jag också på att omformulera de repliker som lagts i min mun. Det är inte alla intervjuare som förstår varför. Förresten: om jag nu riktigt ville odla min överkänslighet kunde jag väl välja att vara kränkt över att Donner inte gav mig en röst?