Manuel Valls borgmästare i Barcelona?

Den förre franske premiärministern Manuel Valls lämnar Frankrike och ställer upp som borgmästarkandidat i Barcelona. Valls stod i spetsen för regeringen under François Hollande, från mars 2014 till december 2016. Han var tidigare borgmästare i staden Evry i Parisregionen och är fortfarande deputerad från samma område. Valls ser sitt beslut som naturligt i dagens enade Europa.

I Barcelona är det borgmästarval i maj 2019. ”Barcelona europeisk huvudstad” kallar Valls sin valkampanj. I Spanien betraktas Valls initiativ som ett ”personligt projekt”. Den spanska tidningen El País skriver att Valls beslut är det mest postmoderna och kreativa valinitiativ man kan tänka sig. Han ställer upp med stöd av centerhögerpartiet Ciudadanos (Medborgarna) och hans målsättning är, enligt El País, att spärra vägen för Ada Colau (nuvarande borgmästare) och dem som ivrar för självständighet för Katalonien. För Valls är kandidaturen framför allt europeisk. Han har ofta understrukit att han är till hundra procent fransman, men också till hundra procent katalan och spanjor.

Manuel Valls föddes 1962 i Barcelona och flyttade som barn till Frankrike med sina föräldrar på flykt undan Francos diktatur. Vid tjugo års ålder ansökte han om att bli fransk medborgare. Han har nu dubbelt medborgarskap. Valls blev medlem i socialistpartiet, en anhängare till socialliberale Michel Rocard, och gjorde en snabb karriär inom politiken.

I Frankrike är praktiskt taget alla karriärmöjligheter i dag stängda för Valls. Han var fortfarande deputerad, men hade veterligen inte besökt Nationalförsamlingen på ett halvår när han nu tackade för sig och meddelade att han avgår. ”Jag hyser en enorm kärlek till Frankrike som har gett mig så mycket, och tacksamhet mot fransmännen”, sade han. Han påpekade att alla européer borde känna tacksamhet mot Frankrike för den franska revolutionens principer om frihet, jämlikhet och broderskap. Jag bryter inte alls med Frankrike, förklarade Valls. Jag stöder Emmanuelle Macron och önskar honom framgång.

Frankrikes framtid och en viss uppfattning om Europa står nu på spel med de framstegsvänligas kamp mot nationalisterna. Barcelona stöder samma värden som Frankrike. Valls sade sig lämna Frankrike med lugn i själen.

Högersocialdemokraten Manuel Valls fick minst stöd i socialisternas primärval 2011 och beslöt då stöda kompromisskandidaten François Hollande. Valls utsågs till inrikesminister i Jean-Marc Ayraults regering och skötte immigrationskontrollen med fast hand. Utvisningen av papperslösa invandrare låg på en hög nivå medan Valls kommentarer om de östeuropeiska romerna väckte ont blod. Han bekämpade hårt antisemitism och islamism i olika former och fick på den vägen en rad hatiska fiender. Efter den svage Ayraults många misslyckanden utsåg Hollande Valls till ny premiärminister i mars 2014.

Valls satsade på auktoritet och säkerhet mot terrorn, och försök att minska på arbetslösheten för de 3,5 miljonerna arbetslösa fransmännen. Han kunde bygga på sin erfarenhet som borgmästare i invandrarförorten Evry där integrationen hade fungerat rätt bra. Valls är en förkämpe för laïcité, religiös neutralitet, inga huvuddukar, kippor eller stora kors bör godkännas enligt honom.

Med Valls som premiärminister spjälkades regeringspartiet i sina olika falanger. Vänsterflygeln med tre ministrar, industri-, undervisningsoch kulturministrarna, lämnade regeringen och måste ersättas. De protesterade mot Hollandes ”ansvarspakt” med företagsvärlden. Den betydde 40 miljarder euro i efterskänkta företagsskatter mot vaga löften om nyanställningar.

Det blev Valls, premiärminister under Hollande, som styrde Frankrike under den värsta islamist- och terroristvågen 2015, med attentatet mot Charlie Hebdo i januari 2015. Då hyllades han av alla i Nationalförsamlingen med stående applåder. I november samma år prövades Frankrike med attentatsvågen där över etthundra personer dödades i attackerna mot konsertsalen Bataclan och en rad kaféer.

I december 2016 avgick Valls från premiärministerposten för att ställa upp i socialisternas primärval för presidentposten. Premiärministern förlorade snöpligt mot vänstersocialisten, förre undervisningsministern Benoît Hamon, som talade för medborgarlön och all slags friheter, också för bruk av cannabis.

I praktiken betydde valresultatet slutet på socialistpartiet som regeringsparti. Valls beslöt lämna partiet och stödja sin forna, kortvariga ekonomiminister Emmanuel Macron, trots att samarbetet dem emellan inte varit det bästa. Socialistpartiets nye ordförande Olivier Faure kommenterar i dag Valls beslut med att Valls inte har någon framtid i samarbetet med Macrons parti. ”Han är en av de mest avskydda”, påstår Faure.

”I Frankrike är praktiskt taget alla karriärmöjligheter i dag stängda för Valls. Han var fortfarande deputerad, men hade veterligen inte besökt Nationalförsamlingen på ett halvår när han nu tackade för sig och meddelade att han avgår.”

I Barcelona tas Valls emot med blandade känslor. Entusiasmen är stor bland anhängarna till EU och till Spaniens enhet. I El País skriver man att fallet Valls borde ses som en god europeisk nyhet i tider av ökande nationalism runtom i EU, från Katalonien till Polen, från Marine Le Pen till Matteo Salvini, från Belgien till Österrike och Orbán i Ungern. Att vara politiskt aktiv i flera europeiska länder är ett välkommet symtom.

Valls stöds av Ciudadanos-partiet som betecknar sig som konstitutionellt, progressivt och liberalt. Motståndarna skriver att Valls, enligt dem monarkist och högerman, som stöds av storföretagare, inte kan bli borgmästare i Barcelona som är en progressiv stad. Ciudadanos svarar med att Valls deklarerar att han är vänster och var premiärminister med mandat av det franska socialistpartiet, och att också Ciudadanos är ett progressivt parti. Ett problem för Valls är att han behöver stöd också från andra partier för att bli vald.

Var finns nu den traditionella andan av kosmopolitism i Barcelona, undrar anhängarna. Valls har fått emot sig en enad front av nationalpopulistiska extremister till höger och vänster. Valls siktar högt, som Macron, det är klart att man är rädd för honom, skriver El País.