Med Paul Oxley’s Unit vet man vad man får
Med Paul Oxley’s Unit vet man vad man får. Den största överraskningen med sjätte albumet All The Gods Were Happy är att det kommer redan två år efter comebackplattan Black Gold. Musikermixen av brittiska popnördar och finlandssvenska Ekenäskillar sparkade visserligen under de första åren (1981–83) i snabb takt fram tre album, varav de två första dessutom var späckade med Beatlesinfluerade hitlåtar. Men populariteten avtog, Oxley åkte tillbaka till England, och efter den skiva som väl var tänkt som ett avsked – The Magic (1996) – låg verksamheten nere i två decennier. Under de senaste åren har POU igen fungerat som ett aktivt band, och kan på skivan nu också uppvisa ett tätt samspel. Däremot kan ingen av de enskilda låtarna under de första lyssningarna få mig att höja på ögonbrynen.
Uppdaterad 1960–80-talspop
Visst finns här många melodier som också i sin relativa förutsägbarhet klingar stiligt, och visst utstrålar materialet en behärskad professiona- lism – men helheten blir ändå aningen jämntjock, måhända nedtyngd av en lite för stark tro på sedan länge inkörda popmönster ur regelboken.
Albumet tar vid ungefär där Black Gold slutade, vilket innebär att popnostalgikerna ändå lär bli nöjda: här bjuds på traditionell 1960–80-talspop iklädd en uppdaterad, modernare ljudbild som skapats i Vasa med Janne Hyöty vid producentspakarna.
Och en låt som när jag lyssnat tillräckligt flitigt på ett positivt sätt börjar urskilja sig är den något fränare Big Foot, med ett tyngre komp än materialet i gemen. Det låter mer live, helt enkelt, vilket här är uppfriskande.