Pojkantologi vill visa nyanser
I en färsk antologi får pojkarna en stund kliva ur de stereotypier som så ofta definierar dem. Den skolleda bråkstaken får sällskap av dem som uppskattar vänskap, samtal och läser böcker i smyg.
Harry Lunabba, universitetslektor i socialt arbete vid Helsingfors universitet, säger att de pojkar som ständigt hamnar i skymundan i det offentliga samtalet är de som varken är stora hjältar eller svårt på glid.
– De andra, de vanliga pojkarna, kan vara unika på ett intressant sätt, men när vi fokuserar på topparna blir det inte mycket utrymme över för att analysera resten – som vilka förebyggande åtgärder vi kan utveckla för att de svåra problemen bland pojkarna inte ska uppstå, säger han.
Lunabba, som 2013 doktorerade med avhandlingen När vuxna möter pojkari skolan, är både en av skribenterna och redaktörerna för den nypublicerade antologin Poikatutkimus, där pojkars liv granskas ur ett socialpolitiskt perspektiv.
I artikeln Syrjäkylien pojat (Pojkarna i glesbygden) av Päivi Armila, Mari Käyhkö och Ville Pöysä tecknas till exempel bilden av pojkarna på landsbygden – inte som dumbommar, utan som pojkar vars vardag kan styras av en gles kollektivtrafik, men som samtidigt innehåller ett slags frihet att lära sig sådant man inte kan i stadsmiljö.
– Den ger en underbar bild av vänskap i en grupp som ofta blir banaliserad. Jag är glad över att också den här gruppen analyseras på ett nyanserat sätt, som faktiskt visar på hoppfullhet, säger Lunabba.
”Ingen orsak till panik”
Lunabba hör kritiker säga att antologin ignorerar biologiska mekanismer, alltså frågor som relaterar till talesättet ”pojkar är pojkar”. Han svarar att ingen förnekar biologisk utveckling, men ger sedan Pisaundersökningarna en känga.
– Jag förhåller mig allvarligt till pojkproblematiken, men ser ingen orsak till panik. Pisa förvränger vår syn genom att skapa motsatsförhållanden, men vi ska vara genussensitiva. Jag utmanar Pisa att ge ut en artikel under rubriken ”Att förstå klyftan mellan könen”, för ingen har nytta av polariseringen, som skapar konstgjorda motsatsförhållanden mellan duktiga flickor och ointresserade pojkar när det finns variationer också inom grupperna.
I en av artiklarna diskuteras pojkars läskunnighet och pojkar som läser i smyg.
– Min uppfattning är att akademiska ansträngningar uppfattas som omaskulina och frågan är central för antologin, som är avsedd att vidga pojkbegreppet och visa att det kan finnas variationer i maskulinitet.
”Vi sprider myter”
Lunabba varnar bland annat för att underresursera skolorna.
– Inget politiskt parti har mandat att skära i utbildningen i en tid som kräver att vi ska vara beredda att vidareutbilda oss.
Här talar Lunabba speci- ellt om yrkesutbildningen och vikten av att ge pojkarna i det här skedet av livet en möjlighet till fungerande vuxenkontakter och en allmänbildning, som kan behövas när kravet på en ny utbildning kommer.
Bland myterna om pojkar lever den om att pojkar hellre slår än diskuterar.
– Vi sprider myten om pojkars oförmåga att prata, men det kan faktiskt vara de vuxna som saknar beredskapen för samtalen. Som forskare har jag mött pojkar som gärna talar länge om olika ämnen – bara de får en möjlighet.
Lunabba säger att de vuxna inte behöver skala av sig sin vuxenhet och söka kompisskap.
– Unga värdesätter vuxna just för att de är vuxna, men de vuxna behöver också respektera att de unga kan ha erfarenheter de själva inte har. Det här har jag sett till exempel i barnskyddet. Vuxna behöver också förstå att de själva har maktövertaget i samhället. Den förståelsen för de ungas utsatta position är viktig.
Lunabba talar för att involvera unga pojkar i ett jämställdhetsarbete och ser att en del pojkar och unga män i dag uppfattar Me too-rörelsen som både främmande och hotfull.
– Men min generation ser rörelser som Pride och Me too som en lättnad. De ger en möjlighet att vara man på många sätt, och vi behöver utveckla trygga rum för män för att diskutera mansrollen.