Problem när klagostudier påverkar akademiskt seriösa ämnesområden

UNIVERSITET Alla som studerat i en universitetsmiljö har stött på vad en trio av forskare – Helen Pluckrose, James Lindsay och Peter Boghossian – nyligen titulerat ”klagostudier” (Grievance Studies). Hit hör genusvetenskap och andra på postmoderna idéer baserade identitetsstudier.

I ett ettårigt experiment som väckt debatt i den stora världen har dessa akademiker lyckats få sju nonsensartiklar accepterade (varav fyra publicerades) i akademiska kollegialt granskade feministiska journaler. Artiklarna publicerades i experimentellt syfte för att testa hur rigorösa, vetenskapliga och professionella klagostudiernas publiceringskanaler är. Med förväntat resultat.

Artiklarna, som publicerades under pseudonymer, gjordes avsiktligen innehållslösa, men kamouflerades med feministisk teori, en trendig begreppsapparat och ideologiska buzzwords. En artikel behandlade ”våldtäktskultur” i hundparker och publicerades i Gender, Place and Culture – en journal som fördjupar sig i ”feministisk geografi”. Artikeln lovprisades av journalens granskare. En annan artikel föreslog att kritik av studier inriktade på så kallad social rättvisa bottnar i ett begär att upprätthålla privilegier. En tredje artikel utgjordes av rent svamlande sett ur en bitter frånskild feminists synvinkel (en populär genre i vårt västra grannland). Artikeln, som delvis skapades i en webbgenerator för angstpoesi, var nitiskt antiman och förnuftsvidrig i syfte att belysa ”kvinnliga sätt att veta”.

Det mest oroväckande är dock inte att absurda och enfaldiga texter invirade i nonsensterminologi godkändes för publicering, utan att författarna lyckades driva igenom de mest hårresande argument. Exempelvis föreslog de att män borde indoktrineras och tränas som hundar, att vita män som studerar vid universitet borde bestraffas för slaveriet genom att sitta tysta och fastkedjade på golvet. Granskarna hade heller inga problem med idén om att programmera superintelligent artificiell intelligens med irrationellt nonsens (”feministisk AI”) för att sedan låta den styra samhället. Den feministiska journalen Affilia pu- blicerade till och med delar av Mein Kampf efter att passande fashionabla termer injicerats i texten.

Problemet ligger givetvis inte i själva studiet av kön, etnicitet och sexualitet utan i det faktum att nonsensämnen och politiska ideologier slagit rot vid universiteten i västvärlden. Det beklagliga är att ovannämnda stoff på ett bra sätt motsvarar även det fullt seriösa innehåll dessa journaler vanligtvis stoltserar med: 2017 publicerade Gender, Place and Culture en artikel som undersökte ekorrars kost från ett ”feministisktposthumanistiskt” perspektiv. Det står klart att klagostudierna inte bygger på seriös forskning utan utgår och återkommer till sig själva som en självuppfyllande profetia.

Att vilt verklighetsfrämmande och moraliskt sett bekymmersamma teorier i allt högre grad påverkar också akademiskt seriösa ämnesområden är ett problem som bör tas på allvar eftersom ribban för vad som kan betraktas som seriös forskning annars riskerar sänkas allt lägre.

Universitet är inte intellektuella frizoner för bräckliga aktivister utan forum för fritt tänkande och rigorös kritik. Därför måste också klagostudierna kritiseras för vad de är: ett mytologiserande politiskt projekt.