Susanna Pettersson headhuntades från Ateneum till svenska Nationalmuseum. I dag håller hon invigningstalet när museet öppnar efter fem års renovering.
Ett besök på nyrenoverade Nationalmuseum i Stockholm är en vandring genom sex sekel av prakt. Guide på turen är museets överintendent, finländska Susanna Pettersson.
Drottning Kristinas sorgmodiga och forskande blick är omöjlig att värja sig mot. Vi stirrar tillbaka.
Mot den gråblåa väggen i Nationalmuseums 1600-talssal är effekten av verket, målat av David Beck, slående. Museets överintendent Susanna Pettersson utnämner målningen till en av sina favoriter och motiverar sig entusiastiskt:
– Den är ett fint exempel på porträttkonst. Jorden, vinden och vattnet är attribut i målningen och elden – ja den är förstås Kristina.
– Drottning Kristina var den första kvinnliga konstsamlaren i större skala och hennes roll vad gäller samlandet i Sverige var oerhört stor.
Själv har Susanna Pettersson också en liten koppling till den legendariska Kristina. När hon föddes insisterade hennes farfar, konsthistorikern Lars Pettersson, på att barnbarnet Susanna skulle heta Kristina i andra namn. Samma år hade Nationalmuseum storsatsat på en utställning om drottning Kristina.
Susanna Pettersson tillträdde som överintendent för Nationalmuseum i somras och lämnade därmed posten som chef för Ateneum. På Nationalmuseum har hon haft fullt sjå med att installera sig, lära känna personalen och bekanta sig med tillgångarna.
Den fem år långa renoveringen av Nationalmuseum var nästan över när Pettersson tog över intendentskapet och hon beskriver sitt tillträde som att hon hoppade på ett tåg som redan rusade framåt.
Vilken är den största skillnaden på Nationalmuseum jämfört med Ateneum? – Möjligheterna är fler vilket förstås beror på att samlingen är så enorm. Men också de internationella kontakterna är betydligt fler.
Vita väggar är passé
När Nationalmuseum stängde för renovering 2013 var det ett museum fjärran från arkitektens Friedrich August Stülers visioner. Fönstren var förbommade, väggarna vitmålade och marmorpelarna dolda bakom tillfälliga skivor. Allt detta är nu historia.
Nu, efter renoveringen, flödar dagsljuset åter in och utsikten mot Strömmen och det kungliga slottet är bedövande vacker. Väggarna i museisalarna är målade i olika färger och marmorpelarna har tagits till heders. Finast är ljusgårdarna på bottenplanet.
Det utrymme som tidigare var restaurang har förvandlats till en skulpturgård.
Vi vandrar runt bland antika mästerverk och vänder blickarna uppåt, mot det nya glastaket.
– Akustiken här var tidigare förfärlig men är nu fin tack vare det
nya taket, berättar Pettersson innan vi tar hissen och åker uppåt, mot 1500-talssalen i översta våningen.
I den stora utställningssalen är väggarna roströda medan färgerna varierar i de små gallerierna. All färgsättning har gjorts i Friedrich Stülers anda.
– Målningar framhävs bättre på väggar i färg än på vita väggar, påpekar Pettersson.
Under sin tid på Ateneum drev Susanna Pettersson igenom samma reform i samband med nyhängningen av Ateneums samlingsutställning.
– Museiväggar med färg är tidens melodi. Tate Britain har genomfört samma sak.
– I Aki Kaurismäkis film Calamari Union ser man hur kal Ateneums vita vägg var.
Tre gånger mera
Tack vare arkitekternas snillrika lösningar har utställningsytorna ökat. Nu räknar museet med att kunna visa drygt 5000 föremål ur samlingarna vilket är tre gånger mera än tidi-
gare. Målningarna visas inte ensamma utan paraderar sida vid sida med möbler, skulpturer och textilier från samma epok.
En av Susanna Petterssons stora stunder som museichef var att få vara med när Rembrandts praktfulla målning Batavernas trohetsed till Claudis Civilis skulle hängas upp.
– Det var otroligt fint att få uppleva det och få inse att det här förmodligen var enda gången jag skulle få se Bataverna utan det skyddande glaset.
Rembrandt är representerad med flera andra målningar, bland dem Flicka i ett fönster. Kökspigan samt Självporträtt. Den senare målningen stals och var försvunnen i fem år innan den dök upp.
Dessutom finns Rembrandts originalritningar, en gång köpta av Carl Gustaf Tessin, samlade i ett av de små gallerierna.
– Tessins roll i utformningen av samlingen är enorm, påpekar Susanna Pettersson.
Samme Tessin finns avbildad på en målning i det gula 1700-talsrummet och hans tax finns på ytterligare en målning.
– Som taxägare fastnar jag själv genast för målningar med hundmotiv, konstaterar Pettersson gladlynt.
Men i ett av gallerierna sätts Susanna Petterssons fäbless för minimalistisk design på prov. Utställda är ett antal detaljrika prydnadsföremål i porslin från 1700-talet, bland dem en prålig gondol.
– Mina känslor inför detta är blandade, medger Pettersson.
– Rokokon är den utmaning jag har fått att arbeta med men visst, tittar man noga ser man skönheten.
Innovativ teknik
De tekniska lösningarna i nya Nationalmuseum är naturligtvis både hisnande och innovativa.
En lösning som överintendent Pettersson är extra stolt över att kunna demonstrera är sprinklersystemet, gömt bakom takrosetter högt uppe i kupolerna.
En annan, mera synlig sådan, är
den eleganta hissen, gömd i ett torn av flätade oxiderade mässingsband. Hisstornet finns intill restaurangen som är helt ny och en konstupplevelse i sig. Restaurangen är delvis inredd med finsk design. Stolarna är framtagna av Artek och en del av glasen är Iittalas.
FOTO: ARI LUOSTARINEN