Prestigen hindrar att vårdreformen avbryts

SOCIAL- OCH HäLSOVåRDSREFORMEN Med erfarenhet från stora organisationsreformer i Sverige är det med visst roat intresse man följer den finländska vårdreformen. Det finns mycket kunskap inom området, men det verkar som initiativtagarna föredragit att uppfinna hjulet själva.

Organisationsförändringar är ofta ett gissel, som fokuserar på drömmen om att allt blir bättre. Det blir det sällan och räknar man samman de timmar som går åt för att genomföra förändringen är det sällan förändringen ”lönar” sig. Det går åt massor med arbetstid och strider om de nya befattningarna, makten, delegationsordningar i politiska organisationer och sammanträden. Man motiverar förändringen med att det blir billigare, effektivare, enklare och allt vad man hittar på. Dessa målsättningar verkar för många trovärdiga, men har sällan saklig grund.

Oftast är det så att organisationer laddar på sig mängder av olösta problem, personkonflikter och andra obehagligheter som man sopat under mattan. Ångesten i organisationen blir så stor att man måste rikta uppmärksamheten på en ny organisation, som återställer harmonin. Folk kan fokusera på de nya tjänsterna och en maktstrid startar om. Alla räknar med att bli befordrade. Det är då en av de största orsakerna till organisationsförändringar.

Om det nu är så att den gamla invanda organisationen inte klarar de uppgifter den har vore det lämpligt att sammanställa problemen och att detta sker på basnivå. Så är sällan fallet i politiska organisationer. I stället lyssnar politikerna på de ögonblicksbilder, som medierna förser dem med och som har avsikten att ställa regeringen inför rätta. Regeringen måste agera kraftfullt och sätter i gång en utredning. Sakligheten är det inte så noga med. Trovärdigheten är det viktiga.

Efter många månaders arbete presenterar man sedan ett genialiskt förslag och kommunerna ska nu, på några få veckor, få yttra sig. Utredarna förväntar sig naturligtvis klappar på huvudet och allmänna hyllningar. Så sker inte. De bemöts med ”dumma” frågor och kritik. Det beror då på att lekmännen ute i kommunerna inte har en tidsmässig chans att på några veckor sätta sig in i det utredarna hållit på med i många månader. Utredarna blir nu djupt förnärmade. Småfolket ute i landsbygden begriper inte sitt eget bästa och har dessutom påpekat brister i utredningen, vilket är mycket pinsamt.

Nu blir det prestigen som måste räddas och man övergår till maktstrid. Allting skjuts på framtiden och situationen förlamar kommuner som inte längre kan ta fram en budget för sin verksamhet.

För att lugna arbetstagarna och facket lovar man nu guld och gröna skogar. Alla ska få behålla sina jobb och alla ska erbjudas nya och fina anställningar. Tyvärr är det så, om man får ge ett exempel, att en duktig kamrer som sköter sin uppgift väl i en liten organisation inte är lämplig som ekonomichef i en stor organisation. Med andra ord har den nya stora organisationen stora krav på de anställda och borde egentligen rekrytera välutbildat folk. Den nya organisationen får växtvärk.

Vårdreformen har nu också väckt gamla olösta konflikter. Konflikter mellan de små kommunerna och de stora och inte minst språkkonflikten, som alltid är aktuell i Finland. Vård- reformen har därmed vuxit till en mycket stor brandhärd, som faktiskt inte går att släcka. Det kommer man förmodligen dock att göra genom att sopa en hel del under mattan och ta hjälp av politiska majoriteter. Egentligen borde man lägga ner eländet, men där hindrar prestigen, som nu är den viktigaste orsaken till att man går vidare.

Tyvärr är det så att om det fattas sjuksängar löser inte en organisation det. Lösningen kanske i stället är att byta ut den ledning som inte planerat för framtiden. Den nya vårdreformen tar oerhört med energi ur hela organisationen och tyvärr kommer patienter att dö under tiden på grund av växande vårdköer.

Det finns oerhört mycket mer att säga, men är det någon idé?