Internationella museichefer efterlyses till Helsingfors

Jag lyssnar på radio. Svensk radio. Det är en last jag har, närmast att likna vid alkoholberoende, fast med mest goda sidor. Den svenska kulturradion är förhållandevis alert och djuplodande, med rum för essäer och långa filosofiska och litterära program.

Häromdagen intervjuade de den nya chefen för Nationalmuseum. Susanna Pettersson. Hon är finsk. Det är en källa till stolthet för oss på den här sidan om Bottenviken, den andra chefen i rad som kommer från Finland.

Berndt Arell som nu är på Fotografiska i Stockholm kom ju även han härifrån. Fast Arell är svenskspråkig, Susanna Pettersson är helt tydligt finskspråkig.

Intervjun går ganska bra, men det är så klart, det snubblas lite på prepositioner, böjningar och lite smått. Två minuter, och kanske högst ett tiotal tveksamheter. Men det är helt ”sujuvaa” som finskspråkiga vänner intygar att Susanna Petterssons svenska är.

Och det är tillräckligt. Inte ska Petterssons chefskap i Stockholm vara beroende av det rätta valet av konjunktioner, prepositioner, böjningar av adverb och verb och vad det vara månde. Hennes chefskap hänger på gott ledarskap och goda strategier. Det räcker. Någon annan kan räta ut de språkliga krokigheterna i skrift, och i övrigt har svenskarna språklig tolerans. Det räcker att lyssna på svensk radio så vet man att de faktiskt har det.

Men hur är det här i Finland? Hur kommer det sig att inte ett enda statligt eller regionalt konstmuseum har utländska chefer eller funktionärer, i all synnerhet inte de som finns i Helsingfors?

Det är inte så att sökande har saknats. Men här stupar alla sådana försök på den starka invändningen att de inte talar finska. Och om de talar finska – vilket också har förekommit – så är deras finska inte god nog.

För här i Finland är chefskapet inte i första hand avhängigt av gott ledarskap eller visioner för museet. Det första krav som ställs är felfri finska – åtminstone om utsocknes söker.

Hur blir man då museichef i Helsingfors? En förutsättning tycks vara att man redan bor i Helsingfors, helst i Tölö, redan arbetar på samma museum eller tidigare har arbetat på samma museum och nu är i tjänst på någon annan verksamhet i Helsingfors. Märkligt nog verkar dörrarna vara ganska stängda för sökande från landsortens alla mindre konstmuseer. Kanske har de fel dialekt, utan det fina Helsingforsknarret.

Norden har sedan 1954 (alltså sedan mer än ett halvt århundrade) en gemensam öppen arbetsmarknad. Men hur fungerar detta för Finlands del?

Svenskar, danskar, islänningar och norrmän arbetar kors och tvärs på alla nivåer i länderna utan att invändningar görs mot deras språkriktighet. Och finländare har i alla tider översvämmat Sverige, så fort det krisat på arbetsmarknaden här eller bättre möjligheter öppnat sig därborta. ”Skandinavisk”, ”svorsk” och vad det kan kallas duger i Norden – och till och med stapplande svenska i Sverige.

Men om Norden ska ha en öppen arbetsmarknad – hur är de rigida finska språkkraven möjliga att tillämpa? Är inte just detta ett gigantiskt hinder för rörlighet på den gemensamma arbetsmarknaden?

”En främling far oss stolt förbi” tycks vara inympat i det finska medvetandet. Men om det trots allt kommer en främling, då blir vi ställda. Vad vill människan? Tror hen sig vara bättre än vi? Barkbrödssjälen känner sig sårad djupt in i den rågfyllda märgen.

Det kommer att gå bra för Susanna Pettersson, och skulle det inte göra det är det inte avhängigt av konjunktionerna.

När får vi se en finsk museifunktionär, som kanske famlar bland alla kasus, men som bidrar med nya perspektiv i en miljö som är nog så instängd?

”Varför är de finländska museerna stängda för utländska museichefer?”