Andäktig lyrism och eruptiv brutalism

KLASSISK MUSIK

Igor Stravinsky: Våroffer

Helsingfors stadsorkester Dirigent: Susanna Mälkki. Solist: István Várdai, cello. Prokofjev, Stravinsky. Musikhuset 10.10.

Ingen tonsättare har efter det famösa uruppförandet i Paris 1913 kunnat undgå att, på ett eller annat sätt, ta ställning till verket Våroffer och ingen dirigent med självaktning har kunnat undgå att ta upp det på sin repertoar. Vad man lätt glömmer när man ställs emot den gigantiska orkestern är hur kammarmusikaliskt skirt och delikat Stravinsky mestadels behandlar den. Dessa kvaliteter tog Susanna Mälkki nogsamt tillvara i en tolkning, som sannerligen heller inte skydde de extrema motpolerna.

Lika magiskt mysteriöst som Mälkki inledde den andra delen, Offret, lika våghalsigt tog hon ut svängarna i första delens (Jordens tillbedjan) avslutande dans och det var så när att musikerna hann samsa sig om slutklämmen. Den andäktiga lyrismen och eruptiva brutalismen gick som en röd tråd genom helheten och utmynnade i en offerdans, som rentav fick Esa-Pekka Salonens tolv år gamla Los Angeles-inspelning att te sig beskedlig.

Mångfasetterad ton

Våroffer är i och för sig en gammal bekanting för Mälkki, medan Prokofjevs Sinfonia concertante för cello och orkester av allt att döma var en ny sådan för 33-årige ungraren István Várdai, som spelade innantill men med en så läckert mångfasetterad ton i sin Stradivarius – som tillhört bland andra Jacqueline du Pré – att alla notställ försvann ur blickfånget.

Och tekniken var förvisso även på plats. Den svettiga solokadensen, som Rostropovitj lär ha haft ett och annat finger med i, excellerades med förbluffande lätthet utan att prestationen för den skull kändes blott och bart som en prestation och Mälkki och hennes ensemble var mestadels föredömligt med på noterna.

Våroffer är ett stycke som alla fullstora orkestrar i dag spelar med samma självklarhet som Mahler eller Ravel och HSO-musikernas grepp om det tillika grafiskt klara och mångbottnade partituret var på det hela taget imponerande. Mikko-Pekka Svalas inspirerade solofagottinledning satte tonen för det hela och även om inte alla blåsarinsatser var optimalt kalibrerade satt det mesta ändå som det skulle och det gick inte att ta miste på entusiasmen Mälkki lockade fram ur musikerleden.