Finstämd men ensidig hyllning
■ Mika Kaurismäkis dokumentär Ryhmäteatteri (2018), som har tvpremiär i dag, berättar historien om teatern som grundades som ett revolutionerande demokratiskt alternativ till de existerande teatrarna som styrdes av stela makthierarkier. Tanken var att pjäserna skulle bli till genom en demokratisk process där alla involverade skulle få säga sitt utan att någon fick använda sin makt som en tyrann.
Resultatet blev ett fräscht och välfungerande koncept och en livskraftig teater som klarat sig genom chefs- och regissörsbyten och ekonomiska trångmål utan att förlora sin udd. Den har också fungerat som språngbräda för ett flertal bekanta ansikten inte bara från den finländska teater- utan också tv- och filmvärlden som utvecklat sina talanger där innan de gjort fortsatt karriär. Ryhmäteatteri var också pionjärer då det kom till att utnyttja televisionen som medium och genom att sända sketchkomedi i etern introducerade de också sin egen konstform för en ny, yngre publik.
Dokumentären är främst en hyllning och framgångssaga, så avsaknaden av några allvarligare konflikter som narrativ drivkraft kanske gör den lite ostimulerande för vissa. För den som är intresserad av modern finländsk teaterhistoria kan den fungera som ett mer positivt och lättsmält feelgood-komplement till den (som berättelse betraktat kanske lite mer spännande) dokumentärpjäsen Turkka Kuolee som gick på Korjaamo under sensommaren.
Detta betyder alls inte att den inte skulle vara sevärd också för andra. Mika Kaurismäkis handgrepp som dokumentärfilmmakare är estetiskt vackert, personligt och underfundigt komiskt. I arkivfilmerna från Ryhmäteatteris föreställningar har han också ett ypperligt material att jobba med och han skapar en visuell helhet som fungerar ypperligt med berättelsen om teaterns utveckling.
Personligen blir jag också förtjust av att dokumentären är så pass färsk att den hinner ha med inte bara en utan två föreställningar jag själv haft nöjet att få se. Klippen från ”Ryhmis” uppsättning av Bulgakovs Mästaren och Margarita från 2007 är ett kärt återseende av en föreställning som var en av de första enspråkigt finska föreställningar som lyckades väcka mitt entusiastiska engagemang trots mina då väldigt ofullständiga språkkunskaper. Också den färskare Muodonmuutos från förra året som jag recenserade för HBL var en minnesvärd teaterupplevelse vars fina avslutning, en särskild hyllning till skådespelaren Vesa Vierikko, också fungerar som dokumentärens avslutning. Den lämnar sin åskådare med en varm känsla. Yle Teema 21.00