Turismen tar död på Venedig
En död plats befolkad enbart av turister. Det är vad många Venedigbor befarar att deras hemstad håller på att förvandlas till när invånarna allt mer trängs undan av den ständigt växande besöksnäringen.
70 000 turister kommer till Venedig varje dag, året runt. Invånarna trängs undan och det dagliga livet kompliceras. Många Venedigbor flyttar till fastlandet där livet är lättare. Sedan 1950-talet har befolkningen minskat från 175 000 till drygt 50 000, och fortfarande tappar staden ett par tusen invånare varje år. Om det fortsätter så här kommer staden att befolkas av enbart turister, och vem vill besöka en sådan plats, säger antropologen Caterina Borelli som forskar i gentrifiering och turism i sin hemstad.
– Ursäkta, hur hitta, eh, Sammo?
En turist har stoppat Emanuele Dal Carlo på en av Venedigs många broar för att fråga om vägen. Han känner inte till något ”Sammo”, men som född och uppvuxen i Venedig kan han gissa vart den unga killen och hans två kompisar vill.
– Menar du San Marco (Markusplatsen)?
– Eh, jag vet inte. Bästa turistgrejen?
Emanuele Dal Carlo tar ett djupt andetag och himlar med ögonen. Att i detalj förklara vägen genom de vindlande gränderna till Venedigs främsta turistmål låter sig knappast göras. Det är dessutom överflödigt.
– Alla andra ska också dit, så följ bara strömmen däråt, till Rialto- bron. Efter bron följer ni strömmen till Markusplatsen, säger han så välkomnande han förmår.
Det är tidig förmiddag och Venedig har ännu inte korkat igen helt. De tre turisterna är några av drygt 70 000 besökare som i genomsnitt kommer till den världsarvsskyddade östaden i nordöstra Italien varje dag, året om.
De kommer med busslast efter busslast av gruppresenärer på rundtur, med färja efter färja från hotellkomplex på fastlandet, på dagsutflykt från semesterorter så långt bort som Pula i Kroatien, med tåg och linjebuss från när och fjärran, de kommer med kryssningsfartyg och de kommer med direktbåt från flygplatsen.
Nej, infrastrukturen för att forsla besökare till Venedig är det inget fel på. Däremot finns det ingen som helst plan för att ta hand om de problem som massturismen för med sig. Det menar antropologen Caterina Borelli, som efter att ha studerat gentrifiering, turism och urbanisering i Barcelona i 13 år nu bytt fokus till hemstaden Venedig.
– Hittills har det enda budskapet varit ”fortsätt komma, fortsätt komma”, men det finns ingen strategi för att hantera konsekvenserna, säger hon.
Den största utmaningen för myndigheterna, menar hon, är att motverka avfolkningen. Venedig har förlorat mer än två tredjedelar av sin befolkning sedan 1950-talet, då cirka 175 000 människor bodde i den historiska staden. I dag är antalet invånare nere på drygt 50 000, och befolkningen fortsätter att minska med omkring tusen personer per år.
– Det är inte bara turismens fel. Många väljer självmant fastlandets bekvämare liv med bil, villa och större arbetsmarknad, säger Caterina Borelli.
Men för dem som blir kvar är den nedåtgående spiralen tydlig: Svikande kundunderlag leder till att serviceinrättningar stänger och ersätts med souvenirbutiker och barer för turister, samtidigt som fastighetsspekulanter pressar upp bostadspriserna genom att dammsuga marknaden på bostäder att hyra ut till turister – inte sällan via uthyrningsplattformen Airbnb.
– Det finns många som inget hellre vill än att bo här, men de har inte råd, och livet blir mer komplicerat när man allt oftare måste åka in till fastlandet för att göra ärenden, säger Caterina Borelli.
– Om det fortsätter så här kommer Venedig snart att vara en död stad, befolkad enbart av turister. Och vem vill besöka en sådan plats? fortsätter hon.
Emanuele Dal Carlo, som vi mötte på bron tidigare, är ett talande exempel. Fram till för tio år sedan hyrde han en etta i centrala Venedig, men trots egen reklamfirma och en liten delikatessbutik hade han inte muskler att tävla med turisterna.
– Jag betalade en stor del av min
inkomst i hyra, 800 euro i månaden, och när jag inte kunde betala mer så sparkade hyresvärden ut mig. I dag ligger lägenheten på Airbnb och drar in 2000–3000 euro i månaden, säger han.
I dag bor han som så många andra tidigare Venedigbor i staden Mestre på fastlandet. Han betonar att han inte är emot turism. Han är stolt över sin stad och vill att människor ska kunna uppleva den, men säger att det måste ske på ett mer hållbart sätt.
– Jag älskar tanken på att en ung kille eller tjej kan komma hit och bli alldeles överväldigad av stadens skönhet. Men i dag är jag rädd att Venedig upplevs mer som ett nöjesfält, med samma utbud av skräp som alla andra turistorter på planeten, säger Emanuele Dal Carlo.
Fairbnb
Tillsammans med aktivister i bland annat Barcelona, Aten, Porto och Amsterdam har han varit med och utvecklat Fairbnb (Rättvis bnb), en alternativ uthyrningssajt som lanseras i höst. Sajten ska ha strikta regler för att undvika spekulation och se till att pengarna kommer lokalsamhället till del, och en del av bokningsavgiften ska gå till ett lokalt projekt som uthyraren själv väljer ut.
– Vi tror att det finns en kategori resenärer som faktiskt är intresserade av att delta i lokalsamhället de besöker och bidra med något gott, om de bara får möjligheten, säger Emanuele Dal Carlo.
På ett folktomt litet torg i norra Venedig sitter Aline Cendon. Hon har själv valt platsen för att visa att det finns kvarter dit turisthorderna ännu inte hittat. Hon är en av talespersonerna för 25 april-rörelsen, en växande grupp Venedigbor som vill vända avfolkningstrenden och återerövra staden.
– Något måste göras, för Venedig håller på att kvävas av turismen, säger Aline Cendon.
25 april-rörelsens förslag för att locka nya invånare är bland annat att lätta trycket på bostadsmarknaden genom att reglera Airbnb-uthyrningen och begränsa turistströmmen, och bredda arbetsmarknaden genom att locka nya typer av företag till staden.
– Turismen är en viktig inkomstkälla för många här, men i dag är det som en monokultur. Det är farligt. Om du bara odlar bananer, vad händer den dagen då skörden slår fel och det inte blir några bananer? säger Aline Cendon.
På kort sikt är hon pessimist. Till exempel tror hon inte att Venedig kommer att kunna erbjuda hennes barn några större valmöjligheter.
– Stannar de här kan de välja att bli kypare eller hotellreceptionister. Vill de något annat med sina liv måste de flytta, säger hon.
Men i det långa loppet försöker hon vara optimistisk om sin hemstad.
– Venedig har överlevt farsoter och katastrofer förr, och kanske kommer vi att överleva även farsoten turism, säger Aline Cendon.
feature@ksfmedia.fi
TEXT & FOTO: MARTIN SPAAK