Till skillnad från rökbastu, traditionellt båtbygge, sång- och danslekar, eller för den delen fiolspelande i Kaustby, har allemansrätten en kommersiell potential som från början inte har funnits där, men som man inte kan bortse från.
Allemansrätten har en kommersiell potential som gör det svårt att jämföra den med rökbastu eller fiolspel.
John-Erik Jansén
På ledarplats om kampanjen för att få med den finländska allemansrätten på Unescos världsarvslista över immateriella kulturarv.
Friluftsorganisationen Suomen Latu har startat en kampanj för att få med den finländska allemansrätten på Unescos världsarvslista över immateriella kulturarv. Kampanjen uppmärksammades i Yles satsning för att få finländarna att röra sig mera i naturen. Genom listningen vill Suomen Latu lyfta fram att allemansrätten är levande kultur och ett traditionellt finländskt sätt att röra sig i naturen.
Immateriellt kulturarv är ett omfattande begrepp, men den övergripande tanken är att kulturarvet ska förmedlas mellan generationerna.
Immateriella kulturarv i vår omgivning är bland annat rökbastu i Vörumaa i sydöstra Estland, sånger och danser i Baltikum och den traditionella Oselvarbåten i västra Norge.
Man kan föreslå ett objekt per år att införas på världsarvslistan. Nästa år vill Finland få med bastubadandet, och år 2020 gäller det fiolspelstraditionen i Kaustby.
Allemansrätten, där vem som helst får röra sig fritt i skog och mark och plocka bär och svamp är en ovanlig sedvänja, men inte helt unik för Finland. Sverige och Norge har liknande principer, likaså Skottland, Österrike, Tyskland och Schweiz.
Där den finns är allemansrätten alltid begränsad, man får inte göra åverkan, inte skräpa ned, inte röra sig för nära bebyggelse och inte använda motorfordon.
Ekobonden Anna Alm fäste i sin kolumn i Hufvudstadsbladet den 1 oktober uppmärksamhet vid strävandena att göra allemansrätten till ett världsarv. Hon betonade att hon är en varm vän av rätten, men kände sig tveksam inför det faktum att allemansrätten i så fall får en annan politisk tyngd, som kan leda till att hennes rättigheter som markägare inskränks.
Liknande farhågor vädrades i Helsingin Sanomat den 7 oktober av Henrik Creutz och Tuija Nummela vid Jordägarnas förbund. De påpekade att allemansrätten har avigsidor, i synnerhet i närheten av tätorter. De nämnde bland annat olovlig fordonstrafik, nedskräpning och uppgörande av eld. Markägarna motsätter sig också att allemansrätten utnyttjas för kommersiell verksamhet, till exempel organiserad naturturism.
Vildmarksguiden Riitta Mustonen från östra Finland gav i en HSinsändare många exempel på hur utländska naturturister inte har respekterat allemansrättens begränsningar. Mustonen befarar att om allemansrätten blir världskänd genom att tas upp på Unescos förteckning kommer missbruket att öka.
De allra flesta som använder allemansrätten gör det ansvarsfullt och med hänsyn. Och det är verkligen inte bara utländska naturälskare som inte vet hur man bär sig åt.
Men när begränsningarna av fritidsfisket lindrades fick vattenägare bittert erfara att många hobbyfiskare bar sig åt som om de nya rättigheterna skulle betyda obegränsad tillgång till vatten, stränder och bryggor.
Att lista allemansrätten som ett världsarv betyder inte att rätten skulle utvidgas.
Men Anna Alm har rätt i att den politiska tyngden blir större om rätten får den här internationellt erkända statusen. Det skulle antagligen bli svårare att inskränka allemansrätten, ifall det uppstår behov av det.
Världsarvslistningen blir inte aktuell på flera år – om den någonsin blir det.
Om frågan ska drivas framåt krävs det i alla fall en bredare förankring än enbart Suomen Latu.
Till skillnad från rökbastu, traditionellt båtbygge, sång- och danslekar, eller för den delen fiolspelande i Kaustby, har allemansrätten en kommersiell potential som från början inte har funnits där, men som man inte kan bortse från.
Självklart ska Finland svara mot det ökande intresset för naturturism och äkta upplevelser.
Men spelreglerna måste vara klara, och inte kollidera med Anna Alms slutsats: att även om man kan fundera över möjligheten att äga något så viktigt som naturresurser så är ett starkt ägande det effektivaste sättet att skapa den ansvarskänsla som leder till hållbar utveckling.