Alla stöder inte pälsdjursnäringen

PäLSDJUR Den 11 september anordnade Yle en paneldiskussion i Nykarleby om pälsdjursnäringen. Tillställningen var öppen för allmänheten. På Yles begäran deltog jag i diskussionen som djurrättsforskare. Personligen ansåg jag att evenemanget var meningsfullt bland annat för att frågan diskuterades på orten där djuren huvudsakligen hålls.

När jag lyssnade på de lokala talarna fick jag den uppfattningen att både producenterna

och de lokala beslutsfattarna anser att pälsdjursproduktionen är en bra, lönsam och etiskt hållbar försörjning, som dessutom är miljövänlig. Jag fick också intrycket av att man ansåg att den lokala befolkningen är enhetligt överens om detta.

Efter tillställningen har jag kontaktats av flera personer. Baserade på egna erfarenheter har de framfört en annan verklighet. De har berättat om hur djuren behandlas på gårdarna och om hur deras liv tas: ”... precis som vilken levande varelse som helst blir de i panik, skriker hjärtskä-

rande, urin och avföring sprutar ... De andra djuren både ser och hör ...”, om luktföroreningar (främst Nyko Frys, där döda minkar och rävar mals till foder till sina artfränder), om behandlingen av utländska säsongsarbetare och om hur pälsproducenterna agerar på alla olika nivåer i den lokala politiken.

Inget av detta var för mig ny information, men jag blev mäkta förvånad över hur mycket rädsla som sammankopplades med att framföra sin åsikt. Att offentligt uttala sig ansågs vara uteslutet för att det skulle innebära att ett

liv i Österbotten, eller åtminstone i Nykarleby, i praktiken skulle vara omöjligt. Detta betonar vikten av nationellt och internationellt samarbete för att avsluta användningen av levande, kännande varelser i en grym produktion som hör historien till.

Det är dags att Finland och finländarna bär sitt globala ansvar. Förändringar är inte att vänta genom österbottniska initiativ och åtgärder.

djurrättsforskare, universitetslärare i offentlig rätt, Åbo Akademi