Medial mässmiss

Republikens president har på bokmässan i Åbo mässat om det orättfärdiga i att det skrivs böcker om presidenten innan hans period är avslutad. Att presidenten hoppas att han ska få göra jobbet färdigt innan det bedöms måste klassificeras som orimligt krav. Demokratier bygger på kontinuerlig analys – i synnerhet som en finländsk president som sitter sin andra period inte längre är nåbar för ansvarsutkrävande väljare.

Debattungarna kring främst Martti Mörttinens och Lauri Nurmis bok ”Sauli Niinistö – Mäntyniemen herra” illustrerar vad vakna väljare vet men presidenten syns väja för: Maktutövaren kan inte ha monopol på infallsvinklarna eller tolkningarna. Synen på makten är mer mångfasetterad än så.

Det gäller också fallet Fortum och Fennovoima.

Sauli Niinistö förnekar att han skulle ha haft en vidare roll än dörröppnarens – via ett samtal med presidentkollegan Vladimir Putin – när Fortum engagerade sig i Fennovoima-projektet.

Men när det gäller politik på den här nivån – och av denna offentlighetsart – måste man göra skillnad mellan vad en aktör avser och vilket utfallet på olika plan kan uppfattas vara.

Det hör till bilden av maktutövandet hos en finländsk president att en handling – här ett samtal – börjar leva sitt eget liv. I slutändan är det svårt att isolera vad som påverkat vad.

Naivitet undanbedes. Det finns fortfarande ”budbärare” som vill och förmår missbruka ett presidentiellt ord. Och hur vi än tror att världen har förändrats ligger i den inrikespolitiska kortpacken fortfarande ett ryskt kort av mystik, antydningar och distorsionspotential.

När presidenten vänd till publiken på bokmässan säger att han har vissa insikter i vad han sagt och hur han agerat är avsikten att skapa ett samförstånd mellan en populär president och en vänligt inställd publik.

Det betyder inte att presidenten har monopol på tolkningen av en process i det fördolda.

Bland annat därför behöver vi böcker som penetrerar det politiska skeendet – och därför är också en viss dos av anonymitet nödvändig.

Det ligger mycket i vad författaren till en annan Niinistö-bok, Risto Uimonen, har konstaterat: President Niinistö har mindre formell makt än någon tidigare president, men han har skött ämbetet på ett sätt som ger honom större makt än befogenheterna förutsätter.

Det handlar om skicklighet, politisk färdighet och analytisk förmåga. Niinistö njuter av att tänka högt och formulera sig aforistiskt. Det är en del av hans person(lighet). I Sauli Niinistö har vi en politiker av en intellektuell kvalitet vi gärna ska bejaka.

Men vi har samtidigt att varsebli det makttillskott som oundvikligen följer av en stor popularitet.

Populariteten får inte leda till att presidentens ord får en större betydelse än deras tyngd i sig motiverar.

Sauli Niinistö är på den här punkten ettrigare än Mauno Koivisto, som förhöll sig till makten och populariteten med en större distans.

Koivisto kunde ondgöra sig över att han uppfattades använda en slägga också då hans avsikt var att slå sakta med en liten hammare. De nyanser han eftersträvade försvann på vägen.

Mystiken kring presidentämbetet förstorade budskapet. Det begränsade Koivistos möjligheter att delta nyanserat i samhällsdebatten.

Sauli Niinistö vill ge sig rätten att reagera på vad han bedömer vara felaktiga tolkningar. Det är ett stort krav i en delvis dold och därmed svårgenomtränglig hantering.

Det vore mer klädsamt om han samtidigt vägde in det ansvar som en stor popularitet ger ordbrukaren i frågor där han är en politisk aktör bland andra.

En skugga faller på presidenten också när det gäller det tänkta urvalet av deltagare i bokmässans panel. Förlagen och mässarrangören hade gått in för att av tre potentiella lämna bort Lauri Nurmi – och acceptera Uimonen och Tuomo YliHuttula som skrivit en bok där Niinistö har varit medaktör.

Enligt vissa uppgifter skulle till och med initiativet till diskussionen ha kommit från presidentens kansli.

Om också det ursprungliga urvalet av deltagare hade stakats ut där måste man se det som en lika otillbörlig som oväntad styrning.

Men den största fadäsen är trots allt den mediala miss som huvudstadsbladen HS och HBL kan noteras för i sin rapportering (en miss som upprepades i en HBL-ledare i veckan).

HBL lät i ingressen på nyhetsparaden Niinistö säga: – Jag skulle nästan ha lust att rekommendera ett yrkesbyte. Insidesingressen slog fast att presidenten hade bett Nurmi byta yrke.

HS hade ordagrant samma formulering i sin insidesingress.

I verkligheten – och det borde inte ha varit svårt att uppfatta – var Niinistös ord en reaktion på vad Nurmi hade sagt, och sammanhanget var detta:

Nurmi hade enligt Niinistö svarat på en fråga på politikervis – luddigt och slingrande.

Niinistös – aningen självironiska – replik lydde alltså att Nurmi hade visat sig så slängd på politikerspråket att han, Niinistö, hade lust att rekommendera ett byte av yrke.

Presidentens budskap var alltså inte att Nurmi borde byta yrke för att hans bok var undermålig. Det hade varit ett övertramp av Trumpska dimensioner.

Den mediala missen kan te sig oskyldig och min reaktion överdriven. Men: Om inte den politiska journalistiken bättre vinnlägger sig om sammanhangen får vi en rapportering som förlorar sina nyanser.

Det är ett första steg bort från de i politiken nödvändiga kompromisserna. Som journalister ska vi undvika det sluttande planet, vi ska inte bidra till det.

Den aktuella boken av Mörttinen & Nurmi är för övrigt en ytterst läsvärd orientering i dagspolitiken – inklusive den utrikes- och säkerhetspolitik som är presidentens bord.

Där finns en skog att analysera – men det förutsätter att man inte suggererar sig att se enbart några träd.

”Presidentens budskap var alltså inte att Nurmi borde byta yrke för att hans bok var undermålig. Det hade varit ett övertramp av Trumpska dimensioner.”

TORBJöRN KEVIN