Inte så kul att vara forskare
Det tar tid att vänja sig vid huvudpersonens obarmhärtiga sätt att betrakta sin omgivning i Helena Ganströms roman. I hennes genomträngande blick reduceras både kolleger och studenter emellanåt till partiklar och materia, och den akademiska miljön till ett lufttomt laboratorium.
Förutom fiktionsprosa har Helena Granström tidigare publicerat essäer, och också i den aktuella romanen Standardmodellen sticker essäistens språk ofta upp huvudet. Här finns en dragning mot tyngande reflektioner av typen ”jag insåg mycket väl att forskning om rumstidens fundamentala struktur inte direkt var karriärstrategiskt gynnsam.”
Rent tematiskt ligger det ändå närmast till hands att dra en linje till Martin Engberg, som ifjol levererade en munter drift med det akademiska – i romanen En enastående karriär. Må då vara att Granström är en aning mindre uppsluppen i sina skildringar.
I centrum står här Elsa, som efter en period som forskare i Berlin återvänt till sin gamla fysikinstitution i Stockholm. Hon har fått en lektorstjänst, men förväntas också gå vidare i sin forskning – vilket hon själv inte känner sig speciellt trakterad av. Om fysiken för henne en gång i tiden kändes fascinerande har det stadiet nu ersatts av trötthet och desillusion.
Att hon som ungefär 30-årig kvinna dessutom är en främmande fågel bland alla manliga lärare och studenter – varav de flesta, när de över huvud taget säger något, talar som om de läste ur någon formelbok – kan också bidra till att hon inte känner sig så bekväm med sin tillvaro på institutionen. Och att hennes gamla handledare hurtigt hälsar henne med orden ”det kunde man inte tro, att du skulle bli kvar i fysiken” gör heller inte saken bättre.
”Det var ju inga avancerade saker du höll på med”, tillägger han, ”men det gick ju lite trögt i alla fall.”
Knorr av humor
Under inledningsfasen, då Granström lägger ut ramarna, är hon emellanåt så torrt ironisk att några känslor åtminstone inte kan komma in i bilden. I det skedet befarar jag att läsningen ska börja påminna om att se på en komedi – eller någon av alla dessa tv-serier för blaserade hipsters – där humorn är så extremintellektuell och nördig att bara de invigda kan dra på munnen.
■
De teoretiska fysik- och kvantfysikdiskussionerna är inte heller speciellt spirituella, också om de i vissa lägen nog implicerar någon subtil och smådjävulsk form av maktutövning.
Fast om inledningen för mig känns trög kan det delvis bero på att det tar lite tid att vänja sig vid Elsas obarmhärtiga sätt att betrakta sin omgivning. I hennes genomträngande blick reduceras både kolleger och studenter emellanåt till partiklar och materia, och den akademiska miljön till ett lufttomt laboratorium.
Småningom börjar man ändå ana att hennes förhållningssätt snarast är en överlevnadsstrategi i tillvaron bland de akademiska vargarna, och då blir det också lättare att uppfatta den underliggande knorr av humor som döljer sig i hennes ironier.
Klaustrofobiskt
I de kliniska registreringarna av människor och relationer kan helt små detaljer ofta bli talande markörer. Granström gör en hel del skarpsynta iakttagelser, och kan i snabba, avhuggna bilder frilägga något måhända essentiellt i den på hierarkier baserade akademiska samvaron.
Det här sker framför allt i de mest alldagliga scenerna, då institutionspersonalen sitter i lunchrummet, eller några kolleger växlar ett par ord när de möts i korridorerna. Sådana gånger lyckas hon, trots att allt på ytan försiggår på ett artigt och väluppfostrat vis, mana fram en närmast klaustrofobisk, lätt mardrömsartad stämning.
Mina egna erfarenheter av det akademiska rummet har visserligen nästan tre decennier på nacken, men det hindrar mig inte från att känna igen en del av situationerna och umgängesformerna.
Naturvetenskapernas kris
I slutändan växer Granströms roman till en besk uppgörelse med naturvetenskaperna, en gestaltning av hur långt bort från den vanliga verkligheten de kommit.
”Hur många konferenser har inte hållits bara om mätproblemet?” konstaterar en gästande professor i en stund av eftertanke, ”poängen är att mätproblemet inte existerar. (---) Naturen har inget mätproblem. Det är vi som har problem, och det är inget mätproblem, det är ett teoriproblem.”
Fysiken och matematiken (för övrigt ämnen hon själv avlagt examina i) har i den tolkning Granström här ger innestängts i en krympande, från människan alienerad värld där bollandet med formler, modeller och teorier till slut omöjliggjort alla på känslor baserade engagemang. Samtidigt framställs det akademiska diskussionsklimatet som inskränkt, och behäftat med det grova systemfel som uppstår när alla framlagda argument per definition måste vara ägnade att styrka de egna forskningsteserna.
Det är en i grunden beklämmande bild Granström målar upp, men mitt inledande motstånd bryts under läsningen ändå – eller kanske just därför – steg för steg ner, och ersätts av en stillsam njutning över att bli underhållen på detta lite uppkäftiga och inortodoxa vis.