Redovisning om kalven, död eller levande

Vi reder ut det där med kalvens död, ost och smör.

För en vecka sedan efterlyste jag ursprunget till ramsan ”Kanske, kanske kalven dör, kanske, kanske inte”, samt exempel på hur den använts.

Ramsans ursprung är fortfarande höljt i mörker, men jag fick flera intressanta och trevliga mejl, tack för dem! Eva Thölix, Ekenäs: ”Min mamma Linnea, född 1910, var en mästare att använda uttryck och ramsor. I hennes ramsa gällde det katten: kanske, kanske katten dör, kanske, kanske inte. Har aldrig hört nån annan säja ramsan och inte heller hittat nån källa på nätet. I mina barnfunderingar tänkte jag med fasa om det kunde ha nåt att göra med min älsklingskatt Vitnos.

Ett annat av mammas ordstäv lydde: Jag sitter på en sten och knackar mina ben och väntar färskfläsk till kvällen. Gällde det månntro en latmask, arbetsskygg person?? Har inte heller här hittat nån direkt koppling i Ekrems bok eller i gamla Svenska litteratursällskapets böcker om folktro om naturen.” Kitty Österman, Grankulla: ”Tyvärr kan jag inte hjälpa dig med ursprunget till talesättet om den kanske döende kalven, men jag använder det själv ganska ofta.

När någon tvärsäkert uttalar sig om något som kommer att hända och jag tycker att det verkligen inte är så säkert eller troligt, då brukar jag säga talesättet högt eller tyst för mig själv beroende på situationen.

Har inget minne av var och när jag har snappat upp det.” Henrik Aminoff: ”Min mamma, f.1919, brukade säga ’Kanske kanske kalven dör, kanske kanske inte, kanske får vi smör i år, kanske kanske inte’.

Detta i samband med något som kanske skulle ske. Däremot inte som en varning för alltför snabba slutsatser. Varifrån uttrycket kommer vet jag inte.

Det kan ha funnits i ’ Min Skattkammare’ som vi läste mycket som barn.

Min äldre syster påpekar att slutet bör vara ’kanske får vi ost och smör, kanske kanske inte’. Hon har säkert rätt.” Här är vi något på spåren – i mitt minne har också kalvramsan något slags litterärt ursprung – men Min skattkammare finns i så många upplagor med respektive så många delar, att det är ett drygt jobb att spåra den där. Bläddra ni som har böckerna i hyllan, och berätta om ni hittar den

Kulturchef Fredrik Sonck kände också till uttrycket och hade en hypotes som anknyter till ost och smör:

”Min pappa använde ofta uttrycket ’kanske kanske kalven dör, kanske kanske inte, då jag var barn. Det var alltid ett uttryck för en osäkerhet, en eventualitet – ofta någon rolig aktivitet eller annan trevlighet som kanske kunde bli av inom en snar framtid.

Men varför måste kalven dö för att det trevliga ska bli av? På vilket sätt innebär kalvens död något roligt? Senare har jag tänkt att uttrycket återspeglar en ambivalens. Kalvens död är knappast vad husbonden önskar, men inte nödvändigtvis en stor katastrof heller: kalvar dör ibland, det får man räkna med. För husbondens barn kan kalvens död emellertid innebära ett överskott av mjölk. Och kanske husbonden själv får mer smör på brödet för en tid? Och det kan ju vara trevligt.”

Finns det alltså ett kausalt samband mellan kalvens död och godsaker som ost och smör? Jag ringer till Mikaela Strömberg-Schalin, jurist på SLC (Svenska lantbruksproducenternas centralförbund), författare – senast aktuell med romanen Sophie 2016 – och uppvuxen med mjölkkor. Betydde kalvens död att det blev mera ost och smör? Nja:

”Kalven måste födas för att det ska bli nån mjölk alls, förstås. Men kalven dricker inte all mjölk som kon ger, och de dricker överhuvudtaget mjölk bara under en kort tid, kanske nån månad. Inte ens förr i världen var det brukligt att kalvarna fick dia, utan de serverades mjölken som kon gav ur en hink. Så det finns inget direkt starkt samband mellan kalvens död och mängden ost och smör, det handlar nog mera om rimmet,” säger hon

Och vem var då doktor Limnell, han i wellerismen ”Vi ska vänta och se, kanske gubben dör, sa doktor Limnell”?

Martina Björklund visste följande: ”Namnet Limnell ringde i en klocka i mig, så jag ringde till min kusin Marianne i Malax som bekräftade att Limnell varit läkare i Malax då hon gick i skolan (hon är född i slutet av 1930-talet), men hon minns inte hur länge han var kvar. Wellerismen är i allmänt bruk i Malax.”

Nu undrar vi bara vem den stackars gubben var. Och om någon har mera att berätta om de här sakerna så tar jag naturligtvis fortfarande emot både mejl (pia.ingstrom@HBL.fi) och pappersbrev (Pia Ingström, Kulturredaktionen/Hbl, PB 217, 00101 Helsingfors 10).