Don Carlos har Verdis bästa musik
Kampen mellan den politiska och den religiösa makten är en av höjdpunkterna i operan Don Carlos, nu aktuell på Alexandersteatern.
Giuseppe Verdi: Don Carlos.
Dirigent Jonas Rannila, regi Ville Saukkonen, dekor Aili Ojalo, kostym Joona Huotari. I rollerna Heikki Halinen, Marjukka Tepponen, Heikki Kilpeläinen, Jeni Packalén, Jaakko Ryhänen, Timo Riihonen, Johanna Engelbarth och Niklas Spångberg. Helsingfors filharmoniska kör & Helsinki Sinfonietta. Alexandersteatern 12.10.
Don Carlos är inte Verdis mest perfekt disponerade opera men en stor del av musiken är hans allra bästa. Den finländska publiken har älskat operan i Nyslott, Tammerfors och i det nya Operahuset, som redan hunnit med två uppsättningar, en gedigen 1995 i Ralf Långbackas regi och en skräckversion 2012 med gotisk framtoning.
Omtyckt var Don Carlos också på gamla operan och Ville Saukkonens nya produktion är en bugning i den riktningen. Jaakko Ryhänen har sjungit både Filip II och Inkvisitorn i många år och man blir lätt lite nostalgisk, då han nu på Alexandersteatern axlar en roll en sista gång.
En av höjdpunkterna i föreställningen är kampen mellan den politiska och den religiösa makten, Filip II kontra Storinkvisitorn. Det meddelades att Timo Riihonen var indisponerad, men det hördes bara lite i arians stillsamma legato. Annars var han imponerande i sin maktfullkomlighet och även sin mänskliga svaghet. Jaakko Ryhänen var direkt fantastisk som den blinde inkvisitorn: skön klang, mäktig volym och dramatisk frasering.
Våldtagen frihet
Ville Saukkonens regi tecknar nyanserade porträtt av alla roller. Det blev inga direkt vilda lösningar men visst lade han sin personliga prägel på den smidigt flytande helheten också denna gång som alltid.
Ett speciellt tema var den våldtagna friheten personifierad av en halvnaken, misshandlad kvinnogestalt som slängs ut genom järnridån redan innan musiken börjar och som till slut sjöng Rösten från himlen (Johanna Engelbarth) i Autodaféscenen. Det lidande folket, speciellt flamländarna, betonades även i Filips och Posas duett, då denne predikar Schillers frihetsideal och Filip slås av sitt onda samvete i form av en skräckvision av sina plågade undersåtar.
Nästan alla sångare var utmärkta. Marjukka Tepponen var gripande som den olyckliga, plikttrogna Elisabet, stilig sceniskt och vokalt underbar. Posa sjöngs med behaglig klang och en viss elegans av Heikki Kilpeläinen. Härligt färgstark var också Jeni Packalén med sin stora röst, fastän Ebolis roll är i högsta laget för henne. Munken eller Karl V sjöngs stort av Niklas Spångberg. Titelrollen är inte tacksamt skriven för tenor och Heikki Halinens i princip sköna lyriska stämma kämpade tappert i en för honom mindre lämpad roll.
Aili Ojalos scenografi var enkelt men stiligt gjord med rörliga höga pelare och snygg ljussättning. Helsingfors filharmoniska kör sjöng duktig och Helsinki Sinfonietta spelade det inte så enkla partituret helt acceptabelt, men några fler repetitioner hade gjort susen. Jonas Rannilas entusiasmerande ledning hade fin koll på detaljerna och musikaliskt flyt i föreställningen.
Don Carlos gavs i sedvanlig italiensk översättning (originalet är på franska) och förkortning i fyra akter utan scenen i Fontainebleau. Med fräscha detaljer och livligt spel blev det en mycket tillfredsställande helhet av denna verkligen underbara Verdiopera, där hela persongalleriet är så fängslande, fastän det tar sig friheter med historiska sanningen.
Ytterligare fyra föreställningar ges 14, 17, 19 och 21.10.