För­sam­lings­rå­det i Van­da be­hö­ver en stör­re le­gi­ti­mi­tet

Hufvudstadsbladet - - Opinion & Debatt - JAN-ERIK EKLöF

FöRSAMLINGSVALET Den över­läg­set störs­ta grup­pe­ring­en i ett för­sam­lings­val är ty­värr soff­lig­gar­na, det vill sä­ga de som väl­jer att in­te av­läg­ga sin röst i va­let. Det­ta har lett till att för­sam­lings­rå­den in­te re­pre­sen­te­rar för­sam­lings­med­lem­mar­na på bäs­ta möj­li­ga sätt. Man kan ar­gu­men­te­ra för att vå­ra be­sluts­fat­tan­de för­tro­en­de­or­gan sak­nar le­gi­ti­mi­tet, då en­dast var ti­on­de röst­be­rät­ti­ga­de för­sam­lings­med­lem går och rös­tar i församlingsvalet.

Mång­en för­tro­en­de­vald läg­ger ner myc­ket tid och ener­gi i sin strä­van att ut­veck­la och stär­ka för­sam­ling­en och för­sam­lings­verk­sam­he­ten. Min för­hopp­ning är att för­sam­lings­med­lem­mar­na vart fjär­de år kun­de kän­na sig mo­ti­ve­ra­de nog att ta sig till va­lur­nor­na för att stö­da sin egen kan­di­dat. En kan­di­dat som de vet gör sitt bäs­ta för att sty­ra verk­sam­he­ten i en så­dan rikt­ning som med­lem­mar­na öns­kar.

Of­ta ta­lar man om ödes­val för att ak­ti­ve­ra väl­jarkå­ren. Med tan­ke på makt­kam­pen som har på­gått i Van­da in­om rå­det un­der de se­nas­te åren och brå­ket mel­lan kyr­ko­her­dar­na och råds­med­lem­mar som ex­i­ste­rat un­der många år­tion­den står vi in­för ett för vår fram­tid av­gö­ran­de val.

Frå­gan är hur för­sam­ling­en i fort­sätt­ning­en skall sty­ras och hur sam­ar­be­tet med kyr­ko­her­den skall se ut. Det finns helt kla­ra och tyd­li­ga skill­na­der i syn­sät­tet på hur för­sam­lings­verk­sam­he­ten skall se ut i fram­ti­den och hur ar­bets- och an­svars­för­del­ning­en skall se ut in­om Van­da svens­ka för­sam­ling.

Jag re­pre­sen­te­rar en åsikt där kyr­ko­her­den är vår and­li­ga ledare och där kyr­ko­her­den även le­der den ope­ra­ti­va verk­sam­he­ten. Jag re­pre­sen­te­rar en åsikt där det finns en stark vil­ja att sat­sa på ett gott sam­ar­be­te med så­väl per­so­na­len som kyr­ko­her­den, på ett kon­struk­tivt och upp­munt­ran­de sätt.

Jag mot­sät­ter mig där­e­mot tan­ken på att det skul­le va­ra en­skil­da för­sam­lings­råds­med­lem­mars upp­gift att le­da per­so­na­len. Råds­med­lem­mar­na skall in­te hel­ler dik­te­ra hur kyr­ko­her­den skall för­verk­li­ga må­len upp­sat­ta i verk­sam­hets­pla­nen. Det ope­ra­ti­va an­sva­ret lig­ger och skall lig­ga hos kyr­ko­her­den. Per­so­na­len skall ha ar­bets­ro och ha vårt för­tro­en­de och vårt stöd i de­ras vär­de­ful­la ar­be­te.

Min upp­fatt­ning om det nu­va­ran­de för­sam­lings­rå­det är att dess roll ty­värr mer va­rit den av en vakt­hund än ett sam­ar­bets­or­gan. Så länge för­sam­lings­rå­det vill sty­ra och stäl­la i al­la de­talj­frå­gor, även de som spe­ci­fikt hör till kyr­ko­her­dens upp­gif­ter, kom­mer vi in­te vi­da­re. Vi för­blir hand­lings­för­la­ma­de och kla­rar in­te av att be­tjä­na vå­ra för­sam­lings­med­lem­mar och för­sam­ling­en på ett så­dant sätt som vå­ra med­lem­mar är vär­da att bli be­tjä­na­de och be­möt­ta.

Det som är mest fru­stre­ran­de är att jag tror att en över­väl­di­gan­de ma­jo­ri­tet av för­sam­lings­med­lem­mar­na stö­der kyr­ko­her­den och ar­bets­ge­men­ska­pen. Att ma­jo­ri­te­ten vill ha ett för­sam­lings­råd som kla­rar av att va­ra kon­struk­tivt och sam­ar­bets­vil­ligt. Ef­ter fö­re­gå­en­de val blev jag upp­ringd av för­sam­lings­med­lem­mar som und­ra­de hur det kun­de gå som det gick. Bland de som kon­tak­ta­de mig fanns det även med­lem­mar som ha­de lå­tit bli att rös­ta. De ha­de li­tat på att för­sam­lings­rå­det skul­le fort­sät­ta i sin då­va­ran­de sam­man­sätt­ning.

Jag för­står myc­ket väl att församlingsvalet in­te är li­ka in­tres­sant som ett riks­dags­val el­ler ett kom­mu­nal­val. För­sam­ling­en och för­sam­lings­verk­sam­he­ten spe­lar dock en myc­ket vik­tig och nä­ra roll för si­na med­lem­mar un­der oli­ka ske­den i livet. För­sam­ling­en ar­be­tar för de sva­ga i sam­häl­let och hjäl­per män­ni­skor i nöd. Av den­na or­sak är det yt­terst vik­tigt att det in­te finns nå­got som dis­tra­he­rar el­ler un­der­mi­ne­rar det­ta vik­ti­ga ar­be­te som leds av kyr­ko­her­den.

Nu finns det en möj­lig­het att få en änd­ring till stånd. Det en­da man be­hö­ver gö­ra är att gå till val­lo­ka­len och ge sin röst till den grup­pe­ring som man tyc­ker kan ga­ran­te­ra ett bätt­re sam­ar­be­te mel­lan rå­det och kyr­ko­her­den. En­dast med väl­jar­nas stöd kan vi fort­sät­ta vårt kon­struk­ti­va sam­ar­be­te. För­sam­lings­rå­det be­hö­ver en stör­re le­gi­ti­mi­tet för sin verk­sam­het. Det får vi en­dast ge­nom att med­lem­mar­na i be­tyd­ligt hög­re grad än ti­di­ga­re går och rös­tar.

Till­sam­mans är vi star­ka­re, till­sam­mans kan vi byg­ga en tryg­ga­re och lju­sa­re fram­tid för vå­ra med­lem­mar, en lju­sa­re fram­tid för Van­da svens­ka för­sam­ling.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.