Sipilä och Niinistö behöver inte hat eller kärlek

Finländarnas inställning till politiker är inte frisk. Den är konstig på två olika sätt, och gränsen går någonstans mellan statsministern och presidenten.

En scen: Statsminister Juha Sipilä sitter i A-studion och polemiserar med en journalist som utmanar honom. Sipilä levererar några verbala högerkrokar. För varje skämt eller slag applåderar publiken i tv-sofforna, ibland kryddat med jubel för statsministern. Låter det osannolikt? Det är det också, det har inte hänt. Visserligen har Sipilä raljerat mot journalister, men mottagandet har inte varit fest och popcorn, som vi vet.

Det var det däremot i publiken på Åbo bokmässa när en annan politiker, president Sauli Niinistö, drog rallarsvingar på författaren och journalisten Lauri Nurmi.

Det här handlar inte om innehållet i någon bok eller artikel, och inte om vem som har rätt eller fel. Det handlar inte heller om presidenten och vad han gör eller säger, för det är vi själva som påverkar hur mycket tyngd vi ger åt den saken i olika fall.

Det intressanta är vilket glapp som uppstår i publiken runtomkring, någonstans mellan Sipiläs och Niinistös publik.

Utöver den grundade och motiverade kritik som alltid riktas mot makthavare får politiker en hel del ovett, hat och hot över sig. Politikerförakt har alltid funnits, men det är synligare nu när alla kommentarer och reaktioner rulllas upp i realtid på sociala medier.

Ställer man upp i politiken, och har tur, kommer man kanske in i ett kommunfullmäktige där man tjänar i snitt 70 euro per möte för att fatta komplicerade beslut efter sitt vanliga dagsjobb.

Håller man på tillräckligt länge, och har en osannolik tur, kan man landa en lön som statsministerns eller presidentens, som motsvarar en direktör på ett mellanstort företag.

Det omtalade ”baksätet i ministerbilen” kan man också lyckas knipa åt sig. Det är ett ställe där man kollar e-posten, ringer samtal, skriver ett anförande man ska hålla om fem minuter och går igenom kalendern.

Det är inte så lyxigt som en del tror, och det ska förstås inte heller vara någon lugn medvind när man har en maktposition. En politiker vill nå en post med inflytande, och för att nå dit samlar politikern in pengar till sin valfinansiering och sedan röster. Juha Sipilä har gjort det. Sauli Niinistö har på samma sätt samlat in valfinansiering och eftersträvat ett mandat med inflytande.

När Sauli Niinistö satt på bokmässan i Åbo med tre författare och journalister, och levererade verbala högerkrokar, applåderade publiken för varje skämt och slag levererat av presidenten.

Finländarnas förhållande till olika politiker tycks kröka sig åt två håll, som båda är lika märkliga. I den ena riktningen hittar vi presidenten, och i den andra hittar vi alla andra politiker. Någonstans mellan statsministern och presidenten borde det alltså gå att hitta något som liknar den normala medborgarens normala inställning.

Den kunde vara sunt kritisk, ifrågasättande, utmanande, artig, och varför inte kryddad med en ilska eller glädje som är uppmätt i relation till sakfrågan. Det är ju inte hat eller kärlek som beslutsfattare behöver för att förbättra sitt jobb.

Men tillsvidare pågår gladiatorspelen.

”Finländarnas förhållande till olika politiker tycks kröka sig åt två håll, som båda är lika märkliga.”