DDT firade sextio år

DDT Jazzband 60 Alexandersteatern, 13.10

DDT Jazzband, eller Downtown Dixie Tigers, fyllde 60 år. Bandet spelade på lördag tillsammans med många gästsolister två konserter på Alexandersteatern. Ett lämpligt ställe med tanke på orkesterns ursprungliga namn. Det var Jaakko Jahnukainen, bekant från Skivrådet (Levyraati) som döpte bandet i tider- na, med tanke på att medlemmarna kom från Helsingfors downtown, de södra stadsdelarna.

DDT bjöd på två gedigna set traditionell eller klassisk jazz, men stannade inte kvar enbart på 20-talet. Det var rytmiskt mångsidigt med både äldre och nyare stilar vad gäller komp.

I fronten finns fortfarande givetvis de två klarinettisterna Nalle Nyman (f. år 1934) och Fred Anderson (f. år 1938), vilka är centrala för bandets

sound. Lägg till basunen (Raimo Näätänen), trumpeten (Niklas Andersson) och banjo/gitarr (Pekka Mesimäki) så har man det klassiska New Orleans-stuket i ett nötskal. Förutom basisten Pentti Mutikainen som varit med ett tag (sedan 1965) finns det yngre krafter i kompet i dag. Riitta Paakki vid flygeln och särskilt Thomas Rönnholm bakom trummorna ger bandet något av en vitaminspruta i form av stilmässigt senare inslag. Paakki ersatte den framlidne Christer Sandell för två år sedan medan Rönnholm faktiskt spelat i över tio år i bandet.

Orkestern inledde traditionellt

med välarrangerade versioner av Royal Garden Blues, Aunt Hagar’s Blues och Chinatown, My Chinatown med kompetent sång av trumpetaren Andersson. En stor del av låtarna är sådana man tyvärr knappast hör utanför Storyville-klubbens mörka valv. Joonatan Rautio på tenorsax var den första gästen och medverkade på bland annat den sympatiska mediumlåten I’m Coming Virginia och Muskrat Ramble, med piggt uppdaterat New Orleans-trumkomp av Rönnholm.

Karibisk stämning och samba

Flera gäster blev det i bland annat You’re Drivin’ Me Crazy, då vokalisten Annimaria Rinne och Antti Sarpila (klarinett/sopransax) steg in på scenen. Särskilt kul var det att höra Mel Stitzels The Chant från 1926, med tanke på hur moderna harmonier stycket innehåller.

Den andra halvleken innehöll även musik av jazzens två svängande stormän, Duke Ellingtons Stevedore Stomp och Count Basies Jumping At The Woodside, som förde bandet rent av ända in i slutet av 30-talet.

Arrangemangen var fungerande och styckena väl genomförda, med fina solobidrag av Sarpila och Rautio. Nymans paradnummer Eh La

Rytmiskt mångsidigt med både äldre och nyare stilar vad gäller komp.

Bas, med humoristisk lyrik på kreolfranska och karibisk stämning var en av kvällens höjdare. Samma gäller Nymans eget stycke Fidelito Castrato, med drivande sambatrummor inklusive solo. Överraskningsgästen Jussi Raittinen sjöng St. Louis Blues, som i shuffleversion och comme-ilfaut solon av Paakki och Rautio förde tankarna till 60-talets souljazz.

Kvällens konferencier Matti Laipio och Raittinen överräckte Musikarkivets Jazzlegenda - pris åt Nalle Nyman och Fred Andersson.