Sug­gestivt för­vrid­na mu­si­ka­lis­ka drömmar

Est­land och Is­land fi­ra­des på RSO:s fre­dags­kon­sert.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - MATS LILJEROOS [email protected]

Ra­di­ons sym­fo­nior­kes­ter. Di­ri­gent: An­na-ma­ria Helsing. So­list: Ar­to No­ras, cel­lo. Re­in­ve­re, Pro­kofjev, Thor­valds­dót­tir, Dvorák. mu­sik­hu­set 12.10

Man kan in­te be­skyl­la RSO och dess gäs­tan­de di­ri­gent, An­na-Ma­ria Helsing, för kon­ven­tio­nellt pro­gram­tän­kan­de un­der förs­ta hal­van av fre­dags­kon­ser­ten, som tilläg­na­des Est­lands och Is­lands 100 år. Visst var det, hur sko­jigt det än ha­de va­rit att hö­ra nå­got av Edu­ard Tu­bins el­ler Jón Leifs cen­tra­la verk, på sin plats att pre­sen­te­ra två av län­der­nas främs­ta nu le­van­de ton­sät­ta­re.

Den se­dan länge i Ber­lin ver­kan­de Jüri Re­in­ve­re (f. 1971) – som stu­de­rat vid Si­be­li­us-Aka­de­min och, in­tres­sant nog, hör till Fin­lands ton­sät­ta­re rf – var per­son­lig vän med Ing­mar Berg­man och det i feb­ru­a­ri i år i Gö­te­borg urupp­för­da, till Berg­mans 100-års­fi­ran­de be­ställ­da, or­kes­ter­styc­ket Through a Lens Darkly är även ett slags mu­si­ka­liskt hom­mage till Berg­man och då in­te minst mäs­ter­ver­ket Såsom i en spe­gel.

Re­in­ve­re beskriver styc­ket som ett psy­ko­lo­giskt nar­ra­tiv och den hå­ga­de kan roa sig med att sö­ka be­rö­rings­punk­ter med Berg­mans fil­mer – bör­jan­des med ce­lestans imi­te­ran­de av spel­do­san i Fan­ny och Alex­an­der – även om det in­te va­rit hu­vud­sa­ken för Re­in­ve­re. Rent mu­si­ka­liskt hand­lar det om ett slags sug­gestiv im­pres­sio­nis­tiskt fär­gad ex­pres­sio­nism, vars en­da till­kor­ta­kom­man­de är en viss ano­ny­mi­tet vad själ­va den mu­si­ka­lis­ka sub­stan­sen be­träf­far.

Pro­kofjevs ung­doms­verk Rê­ves är i sin tur ett nog så flott kling­an­de hom­mage till Skrja­bin – upp­hovs­man­nen är så gott som omöj­lig att iden­ti­fi­e­ra om man in­te kän­ner styc­ket – och det var en yp­per­lig idé att lå­ta den dröms­ka tex­tu­ren över­gå di­rekt i An­na Thor­valds­dót­tirs (f. 1977) ton­dikt Drea­ming (2008), vars ti­tel är det fa­sci­ne­ran­de styc­kets en­da kon­ven­tio­nel­la ef­ter­gift.

Själs­li­ga na­turupp­le­vel­ser

Thor­valds­dót­tir är starkt på­ver­kad av hem­lan­dets na­tur – vil­ken is­ländsk ton­sät­ta­re kan väl und­gå den in­spi­ra­tions­käl­lan – men här är det pas­san­de nog sna­rast en in­re, själs­lig na­tur, som åter­speglas en­ligt dröm­mens för­vrid­na lo­gik.

Thor­valds­dót­tirs or­kest­re­ring är ex­tremt raf­fi­ne­rad – tan­ken går mer än en gång osökt till Lot­ta Wen­näko­ski – och spe­ci­ellt fa­sci­ne­ran­de är den ale­a­to­riskt av­fat­ta­de epi­lo­gen, där de starkt vi­su­el­la ele­men­ten frag­men­ti­se­ras tills blott en en­sam, för­vir­rad cel­lo (su­perbt trak­te­rad av To­mas Nuñez-Gar­cés) åter­står.

Kans­ke var det på sin plats med en publikfa­vo­rit ef­ter den mesta­dels i slow motion fram­gli­dan­de in­led­nings­hal­van, och lyck­ligt­vis hör Dvoráks cel­lo­kon­sert till de mest slit­star­ka av de ka­no­ni­se­ra­de so­lo­kon­ser­ter­na. Det är ett styc­ke som Ar­to No­ras kan spe­la i söm­nen, men han in­ym­pa­de en av­se­värd por­tion fräsch ago­gik och tolk­nings­mäs­sig vis­dom i den så be­kan­ta so­lo­stäm­man.

No­ras tog sig en hel del tem­po­mäs­si­ga fri­he­ter och gjor­de in­te all­tid livet lätt för Helsing på po­di­et, men hon var mesta­dels på aler­ten och följ­de so­lis­ten med fö­re­döm­lig re­ak­tions­snabb­het. RSO-mu­si­ker­na vi­sa­de igen en gång med ef­ter­tryck hur hem­ma man är i sam­tidses­te­ti­ken och pre­ste­ra­de ge­nom­gå­en­de ett sen­si­tivt och pre­cist spel.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.