Seppo Tiitinen gläntar på arkiven
Seppo Tiitinens bok är ett roande mellanmål om Skyddspolisen medan vi får vänta på en vetenskapligt–juridisk evaluering av hur lagligt allting egentligen gick till, skriver Ralf Friberg.
Seppo Tiitinen & Pekka Ervasti Tiitinen – vakoilijoita ja veijareita Otava 2018, 253 s
Juristen Seppo Tiitinen tjänade republiken som tjänsteman i långt över fyrtio år. Han pensionerades från uppdraget som riksdagens generalsekreterare för några år sedan och har fyllt sjuttio. Nu har han publicerat en lättsam memoarbok.
Mest känd är Tiitinen från sitt långa fögderi som chef för Skyddspolisen. Det största mediala bullret kring honom väckte ”Tiitinens lista”, som han efter samråd med president Mauno Koivisto låste in i spionpolisens kassaskåp. Listan uppges omfatta ett par tiotal namn på finländska medborgare som den dåtida östtyska statspolisen hade värvat för sina egna ändamål.
Jag minns inga namn, säger den myndige juristen i dag. Men varken Tarja Halonen eller Kalevi Sorsa skall ha existerat på detta brott- stycke från Stasis arkiv, säger Tiitinen – dock.
Kanske har den ovanliga memoarboken framkallat ett visst extra intresse då riksdagen nu är i färd med att revidera och utveckla den lagstiftning, som reglerar Skyddspolisens och den militära underrättelsetjänstens möjligheter att gå in i känsliga informationskällor, i synnerhet datatrafiken både inom vårt land och i datanät genom Finland till utlandet i öst och väst.
Presidentens polis
Boken har skrivits i samarbete med en driven politisk journalist, nämligen Pekka Ervasti. I hans version känner läsaren igen häradshövdingen Tiitinen sådan han är i real life. Han har en snabb och oftast farligt fyndig replik. Talesättet har djupa rötter i den savolaxiska bygden, Hans minne är gott och där finns dagböcker att konsultera.
Det besvärliga med en flyhänt journalist vid bläckhornet är att de frågeställningar huvudpersonen aktualiserar inte problematiseras. Ta till exempel uttrycket att Skypo är presidentens polis, vilket gällde under både Kekkonens och Koivistos tid. En liten följd av detta blev att president Kekkonen ville ha med Tiitinen på statsbesök. Koivisto följde samma praxis. Till statsbesöken hör dekorering av huvudpersonen och sviten. Därmed är spionchefen med ett knappt tjugotal statsbesök bakom sig en av republikens mest exotiskt dekorerade tjänstemän.
I skydd av statsbesöken kunde Tiitinen bygga ut de då obefintliga kontakterna med EU-ländernas underrättelsechefer. I dag har Skypo fungerande relationer med alla EU-länder. När det gällde att ge och ta hade vår underrättelsetjänst kontakt med de amerikanska, brittiska och vättyska agentcheferna i Helsingfors samt givetvis med Sverige. KGB:s stationschef i huvudstaden var i kontakt nästan varje vecka – och vice versa – vare sig han hette Viktor Vladimirov eller Felix Karasev.
Skyddspolisen måste koncentrera sina på den tiden knappa resurser på att motverka det aktiva sovjetspionaget i vårt land. Man måste kunna avslöja överlöpare ”på tjänstens vägnar” som prövade hur finländska kolleger reagerade. Det gällde att avslöja värvningen av agenter, där Tiitinen yttrar sig synnerligen ironiskt om journalisten Matts Dumell. Och det kunde handla om rena s.k. Romeoaffärer och fejkade kärleksäventyr.
Parlamentarisk kontroll
Ett konstitutionellt problem gäller Skypobossens rätt täta överläggningar med presidenten. Kekkonen var som vetgirigast då Tiitinen kunde lägga fram inside information om våra kommunister. Men också i övrigt förekommer så nära kontakter att en läsare ibland missleds att tro att presidenten och hans ledande informatör på tumanhand kunde avgöra ärenden av stort rikspolitiskt intresse.
Både Kekkonen och Koivisto hade ett vidsträckt kontaktnät både bland UM:s tjänstemän och i det akademiska livet. De samtyckte med Tiitinen när det passade rikets intressen.
Frågan om parlamentarisk kontroll av den polisiära verksamheten med ”skaeg og blå briller”, som danskarna gycklar om, berörs knappast alls. I dag får socialdemokraterna igenom kravet att Skyddspolisen på grund av sina exceptionella och förtroliga verksamheter skall underställas parlamentarisk kontroll.
Under min tid i utrikesutskottet som medlem eller suppleant var informationen vid Bangatan 12 ytterst torftig under majoren Arvo Penttis tid och detsamma kunde man säga om Tiitinen, fast i en vitsigare stämning där man åtminstone kunde försöka att läsa mellan raderna.
Ett mellanmål
Det finns en Skypohistorik från flera år tillbaka – Bangatan 12 – som har fått beröm för sin öppenhjärtighet och sitt seriösa grepp.
I detta perspektiv är Tiitinens bok ett roande mellanmål medan vi får vänta på en vetenskapligt–juridisk evaluering av hur lagligt allting egentligen gick till. Hände det att ändamålet ibland helgade medlen?
Med detta sagt kan det understrykas att Seppo Tiitinen är en starkt patriotiskt lagd medborgare, som öppnade upp Skypo mot Europa och företrädde framgångsrikt vår riksdag i internationella sammanhang när det gällde Interparlamentariska unionens årliga konferenser för parlamentens generalsekreterare världen runt.
Den som var samhällspolitiskt aktiv från 1960-talet till 1990 får sin uppfattning om hur underrättelsetjänsten ägde rum nästan genomgående bekräftad.