Chefredaktör Susanna Landor i sin krönika på
Det kommer alltid att finnas folk som vet vad du borde göra – och heta. De har fel.
En del människor väljer att bära sina namn som skavande kors ända in i döden, för andra fungerar de mer som ett slags bruksvara och kan bytas ut om de känns obekväma.
När två blir ett framför prästen eller vigselförrättaren förblir efternamnen allt oftare två. Den tydligaste trenden i dag är att allt fler par behåller sina respektive efternamn då de gifter sig. En förklaring är att giftasåldern stiger; ju längre man bär sitt ursprungliga efternamn, desto mindre benägen är man att byta ut det.
Majoriteten av kvinnor som gifter sig byter trots allt till mannens namn, även om trenden är avtagande. Bara ett par procent av männen väljer kvinnans efternamn, även om andelen försiktigt ökar.
Av de par som vigdes 1986 tog över 92 procent mannens namn som gemensamt efternamn. År 2006 tog nästan 80 procent mannens efternamn, 2014 var motsvarande siffra 70 procent och i dag landar vi på 60 procent. I vårt nordiska jämställda land kan man ju fråga sig varför så många kvinnor fortsättningsvis envisas med detta.
”Orsakerna bakom ett namnbyte kan vara både varierande och fascinerande.”
Kutymen att kvinnan tar mannens släktnamn vid giftermålet är nämligen ingen urgammal finländsk tradition utan en sed som rest hit från Frankrike, Tyskland, Schweiz och Sverige. I Finland var det tvärtom tradition att kvinnan behöll sitt eget namn ända fram till 1929 då äktenskapslagen slog fast att hustrun ska ta makens efternamn, antingen ensamt eller i ett dubbelnamn förenat med det egna efternamnet.
Tvånget ändrades först i och med namnlagen 1985 som gav dem som ingår äktenskap likadana möjligheter i valet av efternamn. Men fortfarande är förväntningen i närkretsen ofta den att kvinnan byter namn och mannen fortsätter släkten.
En kollega berättar att hennes moderna man var redo att ta hennes (ovanliga) efternamn när de skulle gifta sig på 70-talet men att hennes blivande svärmor blev så sårad att han
SUSANNA LANDOR Chefredaktör och ansvarig utgivare
avstod. Barnen fick ändå bära hennes släktnamn.
Ett namnbyte kan handla om starka känslor. Namn är viktiga. De stärker vår identitet, berättar vem vi är, varifrån vi kommer och vem vi hör ihop med.
Men ibland rimmar personen och namnet illa.
En del människor väljer att bära sina namn som skavande kors ända in i döden, för andra fungerar de mer som ett slags bruksvara och kan bytas ut om de känns obekväma.
Varje år får ungefär tusen finländare lov att byta efternamn, utan att det nödvändigtvis handlar om giftermål.
Orsakerna bakom ett namnbyte kan vara både varierande och fascinerande. Det nuvarande efternamnet upplevs kanske vara fult, för långt, för vanligt eller för uppseendeväckande. Det kan vara belastat av ett brott eller en skandal, eller påminna om släkten på ett störande sätt.
En del vill byta för att de är övertygade om att namnet för med sig otur. En del vill ha ett ”finare” släktnamn. En del vill slippa ä- och ö-prickarna som är krångliga utomlands, medan andra vill ha ett mer finskklingande namn för att de rotat sig i vårt land eller för att det nuvarande efternamnet upplevs vara ett hinder då man söker jobb. Det finns också föräldrar som vill att barnet ska få ett svenskklingande namn eftersom barnet går i svenskspråkig skola.
Mer romantiska förklaringar handlar om nygifta par som vill ha ett helt nytt, gemensamt namn, ofta som ett tecken på jämställdhet. Ibland är det nya namnet en sammanslagning eller förkortning av bådas efternamn, ibland påhittat eller plockat ur ett gammalt släktträd.
I dag blir det också allt vanligare för kvinnor att ta tillbaka sitt flicknamn efter en skilsmässa. En del ser det som en identitetsfråga eller en ny start, andra vill återgå till en trygg barndom eller vill inte längre förknippas med ex-mannen av olika orsaker.
Valfriheten är större än någonsin, och förhoppningsvis bygger namnvalet på individens egen vilja, inte på yttre påtryckningar.
När namnlagen förnyades för drygt 30 år sedan var den ett svar på FN-konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering av kvinnor. Som man och hustru ska man ha samma rättigheter och till dem hör också rätten att välja efternamn.
Ta det som en glödande uppmaning av en som är inne på sitt tredje efternamn: Välj det som fungerar bäst just för dig. Byt om du vill byta. Håll kvar ditt gamla namn om du känner för det. Vill du heta detsamma som din äkta hälft, gör det. Det kommer alltid att finnas folk som vet vad du borde göra – och heta. De har fel.
Ett namn man själv trivs med är ett helt rimligt krav.