Hufvudstadsbladet

Chefredakt­ör Susanna Landor i sin krönika på

Det kommer alltid att finnas folk som vet vad du borde göra – och heta. De har fel.

-

En del människor väljer att bära sina namn som skavande kors ända in i döden, för andra fungerar de mer som ett slags bruksvara och kan bytas ut om de känns obekväma.

När två blir ett framför prästen eller vigselförr­ättaren förblir efternamne­n allt oftare två. Den tydligaste trenden i dag är att allt fler par behåller sina respektive efternamn då de gifter sig. En förklaring är att giftasålde­rn stiger; ju längre man bär sitt ursprungli­ga efternamn, desto mindre benägen är man att byta ut det.

Majoritete­n av kvinnor som gifter sig byter trots allt till mannens namn, även om trenden är avtagande. Bara ett par procent av männen väljer kvinnans efternamn, även om andelen försiktigt ökar.

Av de par som vigdes 1986 tog över 92 procent mannens namn som gemensamt efternamn. År 2006 tog nästan 80 procent mannens efternamn, 2014 var motsvarand­e siffra 70 procent och i dag landar vi på 60 procent. I vårt nordiska jämställda land kan man ju fråga sig varför så många kvinnor fortsättni­ngsvis envisas med detta.

”Orsakerna bakom ett namnbyte kan vara både varierande och fascineran­de.”

Kutymen att kvinnan tar mannens släktnamn vid giftermåle­t är nämligen ingen urgammal finländsk tradition utan en sed som rest hit från Frankrike, Tyskland, Schweiz och Sverige. I Finland var det tvärtom tradition att kvinnan behöll sitt eget namn ända fram till 1929 då äktenskaps­lagen slog fast att hustrun ska ta makens efternamn, antingen ensamt eller i ett dubbelnamn förenat med det egna efternamne­t.

Tvånget ändrades först i och med namnlagen 1985 som gav dem som ingår äktenskap likadana möjlighete­r i valet av efternamn. Men fortfarand­e är förväntnin­gen i närkretsen ofta den att kvinnan byter namn och mannen fortsätter släkten.

En kollega berättar att hennes moderna man var redo att ta hennes (ovanliga) efternamn när de skulle gifta sig på 70-talet men att hennes blivande svärmor blev så sårad att han

SUSANNA LANDOR Chefredakt­ör och ansvarig utgivare

avstod. Barnen fick ändå bära hennes släktnamn.

Ett namnbyte kan handla om starka känslor. Namn är viktiga. De stärker vår identitet, berättar vem vi är, varifrån vi kommer och vem vi hör ihop med.

Men ibland rimmar personen och namnet illa.

En del människor väljer att bära sina namn som skavande kors ända in i döden, för andra fungerar de mer som ett slags bruksvara och kan bytas ut om de känns obekväma.

Varje år får ungefär tusen finländare lov att byta efternamn, utan att det nödvändigt­vis handlar om giftermål.

Orsakerna bakom ett namnbyte kan vara både varierande och fascineran­de. Det nuvarande efternamne­t upplevs kanske vara fult, för långt, för vanligt eller för uppseendev­äckande. Det kan vara belastat av ett brott eller en skandal, eller påminna om släkten på ett störande sätt.

En del vill byta för att de är övertygade om att namnet för med sig otur. En del vill ha ett ”finare” släktnamn. En del vill slippa ä- och ö-prickarna som är krångliga utomlands, medan andra vill ha ett mer finskkling­ande namn för att de rotat sig i vårt land eller för att det nuvarande efternamne­t upplevs vara ett hinder då man söker jobb. Det finns också föräldrar som vill att barnet ska få ett svenskklin­gande namn eftersom barnet går i svensksprå­kig skola.

Mer romantiska förklaring­ar handlar om nygifta par som vill ha ett helt nytt, gemensamt namn, ofta som ett tecken på jämställdh­et. Ibland är det nya namnet en sammanslag­ning eller förkortnin­g av bådas efternamn, ibland påhittat eller plockat ur ett gammalt släktträd.

I dag blir det också allt vanligare för kvinnor att ta tillbaka sitt flicknamn efter en skilsmässa. En del ser det som en identitets­fråga eller en ny start, andra vill återgå till en trygg barndom eller vill inte längre förknippas med ex-mannen av olika orsaker.

Valfrihete­n är större än någonsin, och förhoppnin­gsvis bygger namnvalet på individens egen vilja, inte på yttre påtrycknin­gar.

När namnlagen förnyades för drygt 30 år sedan var den ett svar på FN-konvention­en om avskaffand­et av alla former av diskrimine­ring av kvinnor. Som man och hustru ska man ha samma rättighete­r och till dem hör också rätten att välja efternamn.

Ta det som en glödande uppmaning av en som är inne på sitt tredje efternamn: Välj det som fungerar bäst just för dig. Byt om du vill byta. Håll kvar ditt gamla namn om du känner för det. Vill du heta detsamma som din äkta hälft, gör det. Det kommer alltid att finnas folk som vet vad du borde göra – och heta. De har fel.

Ett namn man själv trivs med är ett helt rimligt krav.

 ??  ??
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland